Vem bryr sig om Zimbabwe?

När man inte fann några massförstörelsevapen, tog man till reservargumentet; mänskliga rättigheter.

"Missunnar ni irakierna deras mänskliga rättigheter?"

Vad svarar man på det?

"Jo, visst, jag struntar totalt i deras rättigheter."

Knappast.

Men priset för dem! Ter sig inte det lite väl högt? Och var det verkligen av omsorg om dessa rättigheter som USA gick in Irak?

Hur många andra länder struntar i de mänskliga rättigheterna? Gör inte Kina det? Hur är det med USA:s allierade Pakistan? Eller Saudiarabien?

Missunnar vi dessa länders befolkningar deras mänskliga rättigheter, bara för att vi inte förordar en militär invasion av dem?

Tag situationen i Zimbabwe som i flera år uppmärkats i tidningar och TV utan att leda till krav på handelsbojkott, brytande av diplomatiska förbindelser, protestnoter till ambassader, FN-sanktioner med mera.

Har folkpartiets ungdomsförbund, som ivrigt förespråkat och försvarat USA:s Irakpolitik, krävt det?

Har DN-krönikören Per Ahlmark som ivrade för anfallet på Irak och försvarat USA:s ingripande i Somalia samt förordat USA:s, Frankrikes och Spaniens militära intervention i Sudan, ägnat en enda krönika åt Zimbabwe?

Har redaktören på den antirasistiska tidningen Expo, tillika folkpartiets ungdomsförbunds ordförande, Fredrik Malm gjort det?

Eller förra ordförande i ungdomsförbundet, numera riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson?

Eller den förment modige Dick Erixon, som
ständigt försvarar USA:s Irakpolitik på sin blogg, www.erixon.com?

Samtliga dessa namn är inte främmande för moraliska brösttoner och att ifrågasätta krigsmotståndarnas heder och intelligens.

Själva är de väldigt selektiva i valet av vad de tar intryck av.

Således undvek erixon.com såvida jag inte missat det att rapportera, att tidigare krigssupporters som de konservativa krönikörerna William F Buckley Jr och George F Will, ansåg invasionen vara ett misstag. Om jag vetat vad jag nu vet, sade Buckley, så skulle jag inte stött den.

Knappast heller lär Ahlmark eller Erixon skriva något om historikern Francis Fukuyamas långa essä i The National Interest, som publicerades förra sommaren. Hade Fukuyama stött kriget, så hade det förmodligen varit annorlunda.

Artikeln är i stort en polemik mot en person som Erixon hyllar, nämligen Charles Krauthammer.

Fukuyama skriver att Krauthammer en gång sagt att araber respekterar bara makt och att man därför måste ta tag i en nedre del av deras anatomi och klämma åt. Alltså ren rasism!

Han ifrågasätter också Krauthammers jämförande av Israels situation med USA:s, alltså en pyttestats med en
supermakts.

Vidare anser han att USA håller på att skapa en fientlig opinion i de arabiska länderna, som kan vinnas över till al-Qaida. Och hänvisar till en opinionsundersökning av FN som tyder på det.

Faktum är att Fukuyamas essä indirekt bemöter alla argument som kan tänkas komma från Ahlmark-Erixon-hållet.

T ex den ofta åberopade historikern Bernhard Lewis argument om att det vore bristande respekt för araber att hävda att de inte kan bygga demokratier sådan respekt som Krauthammer visar?, och jämförelserna med hur amerikansk närvaro i Tyskland och Japan efter andra världskriget förvandlade dessa länder till demokratier.

Alla dessa argument granskar Fukuyama och plockar isär.
Gissningsvis har både Ahlmark och Erixon läst dem, men valt att ignorera dem.

För Ahlmark och Erixon liksom för Krauthammer, så är USA:s närvaro i Irak kantad med "framgångar", som den "antiamerikanska" journalistkåren förtiger.

Vill man förstå denna halsstarrighet så måste man inse, att Irak är en bricka i en strategi syftande till att med maktmedel demokratisera hela Mellan-Östern och i långa loppet hela världen. Något som kallats "demokratisk imperialism". Så visst finns en omsorg om irakiernas mänskliga rättigheter - på sikt!

Självklart är närvaron i Irak ett misslyckande. Men utan tvivel också ett som inte avskräcker de extrema nykonservativa, därför att Irak inte är den enda staten i
det längre perspektivet. På agendan står också Syrien och Iran.

Vad Irak-debaclet visar är prov på Bush-administrationens inkompetens. Och på en spricka mellan moderata interventionister som Fukuyama och extrema hökar som Krauthammer och dennes svenska eftersägare, till vilka vi även må räkna den på folkopinionen inflytelserike Expressen-krönikören Ulf Nilsson. Som beklagat att Sverige inte har stridande förband på USA:s sida i Irak!

Fukuyama avfärdar inte alls den nykonservativa ambitionen att skapa demokratier, men menar att det bör ske via pakter och allianser som Nato. Anser dock att militära medel, om och när sådana är oundvikliga, inte bör uteslutas.

Jag tycker det är viktigt att politiskt intresserade svenskar får kännedom om mentaliteten inom den militanta delen av borgerligheten.

Inte minst för att det visar på en del problem vi står inför.

I Sverige har de extrema hökarna i USA, de s.k. nykonservativa, blivit förebilder. Inte minst för hur man bör se på invandring och frihandel, dvs. vara för båda sakerna. Det är därför Bush-beundrande ungmoderater de facto är förespråkare för fri invandring.

Och det är därför jag förra året i Liberala Ungdomsförbundets medlemstidning kunde läsa 2 hyllningar till den nyss avlidne konservative republikanen Ronald Reagan, en man som jag själv som konservativ tonåring idoliserade på 60-talet, när han blev vald till guvernör i Kalifornien.

På den tiden var Reagan en hemsk reaktionär i ungliberala kretsar.

Avslutningsvis: låt oss inte släppa frågan om varför
Irakkrigsivrarna i Sverige är så tysta om situationen i Zimbabwe! Den frågan borde genera dem och just därför bör
de tvingas att svara på den.

Fråga: "Varför vill ni inte kräva ett återinförande av de FN-sanktioner mot landet som rådde när det kallades Rhodesia? Det hemska är ju att befolkningen hade det bättre då, under den vita minoritetsregimen, än i dagens läge."

Stick hål på de uppblåsta kvasi-antirasisternas självgodhet!
Vad Sverige behöver är en alternativ höger!


Länk: findarticles.com


Länk: tinyurl.com


Länk: tinyurl.com


P.S. Fick nyss vänligt mail från Dick Erixon, innehållande motbevis till mina påståenden om honom. Här webbadresserna han skickade.


Länk: erixon.com

Länk: erixon.com

Länk: erixon.com

P.P.S. Tycker efter läsning av Erixons "motbevis", att stora delar av min kritik fortfarande är befogad.

Av Michael Ståhlberg 16 sep 2005 20:06