Statlig korruption

Landshövdings-, generaldirektörs- och ambassadörsjobb anses vara särskilt lämpliga som reträttposter för avdankade politiker. Förvisso gör s det här mer oblygt och ohämmat än vad de borgliga gjorde under de få år man varit vid maktens köttgrytor.

Rent principiellt visade sig dock borgarna inte vara särskilt mycket bättre. En förändrad syn på utnämningsmakten verkar dock vara på gång från borgarnas sida. Persson klagar nu på att tillfrågande moderater vägrar att ta toppjobb. Det blir då ytterligare en ursäkt för Persson att utse partibröder.

Persson har i KU försvarat de många utnämningarna av smärkta och den slutna processen med bla argumentet att det inte står så särskilt många alternativa karriärer öppna i näringslivet för socialdemokrater efter en karriär, som exempelvis statssekreterare, jämfört med de med borgerlig bakgrund. Slutsatsen av detta synsätt blir därför att skattebetalarna har någon sorts skyldighet att bereda dessa personer välbetalda jobb. I brist på prestigefulla jobb får det istället bli meningslösa arbetsuppgifter i regeringskansliet eller på UD med bibehållna titlar och lön. "Arbetet" kan dessutom ofta utföras från den egna bostaden.

Nu hävdas att Perssons ovilja mot öppna tillsättningsprocesser är ett brott mot FN:s korruptionsregler. Det tror jag säkert men även utan FN säger sunda förnuftet att detta är en form av korruption och maktmissbruk.

Hur kommer man tillrätta med det här problemet? Svaret är naturligtvis utlysning och en öppen tillsättningsprocess av tjänster som ambassadör, generaldirektör eller landshövding. Det bör också kompletteras med någon typ av offentlig utfrågning.

Hade det systemet varit infört är jag rätt säker på att varken Anders Björk, Margareta Winberg eller Perssons kusin mfl haft sina jobb.

Av Lars Nilsson 15 sep 2005 15:59