Vi konsumenter är helt hopplösa!

Vår tid just nu i västvärlden räknas fortfarande till industrialismen tidevarv. Sverige kanske har tagit ett steg in i något slags kunskapssamhälle - vad nu det innebär egentligen - medan företagen gör nya landvinningar i Kina och andra låglöneländer på jakt efter billig arbetskraft.

I länder där jordbruket förut varit brödfödan slår nu industrierna ner sina bopålar och flaggar med allsköns internationella vimplar. Företagen vill så gärna se sig själva som frälsare. "Billigare varor till människorna", utropar dom som om de vore några slags Robin Hood-hjältar.

Företagen slår sig ner i kommunistregimer eller före detta kommuniststater och utvecklar ett slags symbios med dessa. Det handlar om att utnyttja arbetaren så effektivt som möjligt, en bit till regimen och en bit till företagen. Fattiga kinesiska jordbrukare kommer till städerna och får jobb som sömmerskor eller arbetare i fabrikerna. Arbetstiderna är långa och det finns små möjligheter att gå samman i en fackförening. De måste verkligen vara de perfekta arbetstagarna för företagen - som små robotar.

Vi konsumenter i västvärlden då? Ja, vi är inte bättre vi! Vi som skulle kunna påverka med våra val av produkter - gör vi det? Nej, vi tänker överhuvudtaget inte när vi konsumerar. Vi väljer bara det som är billigast. Det spelar ingen roll om vi får höra att naturen skadas, barnarbetare används, landsbygden i Sverige försvinner, djur dör efter plågsamma transporter. Vi klarar inte av att göra etiska val. Det spelar ingen roll om det så erbjuds oss grön el, ekologiska varor, kravmärkt, svanmärkt, you-name-it märkta varor. Vi är ändå som fjärrstyrda robotar som väljer det billigaste alternativet. Och så fortsätter denna jakt på billig arbetskraft.

Vissa ekonomer tror att man kan lämna marknadskrafterna vind för våg. Att utbud och efterfråga reglerar sig själva. Men vad innebär det i realiteten? Jo, just det. Den billigaste varan vinner. Och så fortsätter kapitalismens hjul att rulla runt i världen på jakt efter den billigaste arbetskraften.

Denna hybrid där kapitalism möter kommunism är lite läskig. Man undrar vad som kommer att hända härnäst. Blir verkligen Kinas befolkning lyckligare av att slita ut sig på fabriker? En del kanske säger: "ja, men dom vet ju inte bättre". Det är bara vi i västvärlden som kan kasta en blick bakåt mot industrialismens mörka historia; långa arbetsdagar, bullriga fabriker, låga lönser, inga raster och fackföreningar som slås ner. Vi ryser och hoppas att vi inte behöver gå tillbaka dit igen.

Kommer vi någonsin komma till en punkt då vi som människor kan skörda frukterna av maskinernas och datorernas övertagande av arbetet? Eller bygger själva kapitalismen på att det finns en ojämn fördelning av de ekonomiska resurserna?

Och vad innebär egentligen det kunskapssamhälle man pratar om. Är det att en miljon svenska arbetslösa sitter hemma och tänker, medan kineserna jobbar sig ihjäl sig? Isåfall är det dags att tänka om.

Av Anna Drangel 07 sep 2005 22:30