Utanför handlingen

Judas var den som skulle förråda Jesus. För trettio silverpenningar skulle han göra det. Det var, så att säga, uppgjort på förhand. Inte kul att vara Judas. Inte kul att ha fått den rollen i boken som för längesen är färdigskriven. Han borde inte ha gjort det. Han borde inte ha förrått Jesus för trettio silverpenningar. Han borde hoppat ut ur handlingen.

Man hör ibland människor förfasa sig över tanken på att det inte skulle finnas någon plan eller syfte med mänskligheten och med det liv vi lever här på jorden. Boken skrevs i tidernas begynnelse och handlingen sträcker sig från skapelse till apokalyps och i den boken är vi alla romanfigurer. Utan den hamnar vi i det fasansfulla. Ett vakuum. Meningslösheten.

För mig är det nog en mera skrämmande tanke att en sådan bok skulle finnas. Jag vill inte vara en del i någon annans plan, denne andre må så vara Gud Fader själv. Jag passar inte in i handlingen. Jag vill hoppa ut ur boken. Leva mitt eget liv. Drömma mina egna drömmar. Är det djävulen som driver mig? Är djävulen det där som aldrig riktigt passar in i handlingen? Alla familjegräls moder?

Hegel skrev också en bok. Det är så vackert det där Hegel skrev. Om Anden som söker sig själv. Dialektiken. Tesen möter sin antites och så blir det något högre av det hela, en syntes, som sen är tes i en ny runda, och det hela är bara det sätt på vilket Anden söker sig själv. Hegel tillämpade sina idéer på historien. På sin ålderdom kom han fram till att Anden faktiskt funnit sig själv i den preussiska staten. Högre gick inte att nå. Boken var färdigskriven.

Det tyckte emellertid inte demokraterna. De hoppade ut ur boken och började skriva på något nytt. Sen kom Marx och plockade ner Hegels Ande på jorden, så att säga. Produktivkrafter och produktionsförhållanden drev med sitt dialektiska spel historien framåt. På kapitalismen skull proletariatets diktatur komma som antites, varefter syntesen skulle förverkligas i kommunismen. Vacker bok även den. Den som proklamerade syntesens slutliga förverkligande blev Leonid Brezjnev. Åttiotalets Sovjetunion proklamerades som hela folkets stat.

Inte heller den boken dög. De som ville hoppa ut ur dess handling kallades dissidenter. Och knappt hade Brezjnev dött förrän Hela Folkets Stat föll ihop som ett korthus.

Nästa bok skrevs av en amerikan, med det japanskt klingande namnet Fukuyama. Återigen var historien slut och det var den rådande liberala demokratin som avgått med segern. Är det denna bok vi befinner oss i? Den skrevs 1992. Fukuyama är för närvarande en del av president Bushs administration.

Dagens värld, med allt mäktigare multinationella företag, vilka exploaterar arbetskraft i tredje världens ekonomiska frizoner på ett sätt som egentligen inte skiljer sig från de indignerade beskrivningar Marx levererade på artonhundratalet, med en företagskultur som alltmera sluter sig på ett sätt som väl borde få en Toynbee att vända sig i graven och med en miljöbomb som bara fortsätter att ticka utan att vi har en aning om vad vi ska göra åt den - är detta det bästa vi kunde åstadkomma?

Så vilka passar inte in i handlingen? Vilka vill hoppa av och hur? Självmordsbombare? Ja förvisso. Men dessa finner sig dessvärre alltför väl tillrätta i en annan bok. Vilka är de andra? Hur ser deras drömmar ut? Hur ser våra möjligheter ut?

Det är tryggt att leva i en bok. Det är tryggt att leva sin roll så som boken beskriver den, även i de fall rollen är lite taskig. Men det är svårt för alla som inte passar in i handlingen. Och för att hoppa ut ur boken krävs mod.

Judas borde inte ha förrått Jesus. Han borde ha låtit bli det. Bara för att djävlas.

Av Bo Celin 16 aug 2005 12:34