Sverige - mon amour!

John Lukacs, den ungersk-amerikanske historikern, har sagt att “Europa är min moder, USA min hustru".

Som gammal USA-vän även när landets krig i Vietnam drev medlemmar ur min generation ut på gatorna i protest har jag, inspirerad av Lukacs, tänkt på skämt: “Sverige är min hustru, USA min älskarinna."

Det vill säga, om jag skulle tvingas välja, skulle jag välja min “hustru" - och dumpa min “älskarinna". Därav mitt tal om nationell monogami etc.

I ett krig mellan USA och Sverige, skulle jag slåss mot USA.

Även om jag tycker att USA är vackrare och sexigare. Det är patriotism och anständighet. Med andra ord, patriotism och anständighet är två sidor av samma mynt.

Vi västeuropéer tvingas i dag att ta ställning till ord som patriotism och nationalism. Och bearbeta den mångetniska verklighet vi snudd på över en natt hamnat i. Hur skall vi förhålla oss till det, till andra kulturer och, ja, religioner samt deras anhängares anspråk på att få utöva dem fullt ut - i strid med våra lagar när det gäller djurskydd och behandling av barn? Skall vi som den kanadensiska delstaten Ontario jämställa shariadomstolar med våra egna, i familjerättsliga frågor?

Skall vi göra kulturella undantag i lagen? Skall medborgerliga rättigheter fördelas utifrån vilken etnisk grupp man tillhör och vilken religion man bekänner sig till? Eller skall likhet råda inför lagen mellan alla medborgare?

När jag skrev om att vara “nationellt monogam" och beskrev mig som “xenofil främlingsvänlig patriot“, så var det ett uttryck för min dagliga tankeverksamhet runt sådana frågor. Och jag ville även uppmärksamma självgodheten hos de som officiellt poserar som anti-rasister.

Dessa fariséer som har en måttstock för “vita“, en annan för “färgade“. Till exempel när de efterlyser etnisk kvotering, som DO gör. Eller när de inte reagerar när man talar om asylsökande vita ryssars brottslighet, men blir hysteriska om man talar om “ungdomsrån" och “gängvåldtäkter". Ja, ni ser, man behöver inte förtydliga med “icke-vita" asylsökande, utan “ungdomsrån" och “gängvåldtäkter" har blivit kodord för icke-vit brottslighet. Eller som det heter på klumpig svenska: “invandrarbrottslighet".

Eller när de anser att lagen om hets mot folkgrupp inte kan gälla vita personer, om de utsätts för rasistiska omdömen. Uttjatat, men ändå värt att ta upp igen, som bevis: JK:s vägran att åtala vita Joanna Rytel för hennes av AB prisbelönta AB-krönika om att hon hatar vita män. Vad skickar det för budskap till vita och icke-vita ungdomar? Ger det inte att allt högtidligt tal om alla människors lika värde en falsk klang?

Precis som Pavlov med sina hundar, som lärde sig dregla när de hörde professor Pavlov ringa i en klocka, för de förknippade den med middag, så har “anti-rasist-lobbyn" DO och Centrum mot Rasism samt TV4 - som jag tolererar bara för TV-serien “Deadwood“ lärt oss medborgare med mindre pigment att a tänka på en vit person så fort vi hör ordet “rasist", b att vilja minska invandring av personer som räknas som icke-vita är rasism - även om orsaken inte är deras hudfärg utan kostnaden och integrationsproblemen.

Således är det tillåtet för serber och syrianer två grupper jag gillar och har bekanta i, vilka jag står i vänskaplig relation till att vara nationalistiska och stolta etniskt, men att vara svensk och stolt över sin etnicitet - som vi säger nuförtiden, på hjältarnas och ärans språk, “forget about it".

Det är tillåtet för kurder och palestinier att kämpa för nationell självständighet, och för judiska israeler att förorda restriktiv invandring visavi muslimska araber, och även andra nationaliteter, av befogad rädsla för vad som skulle hända om det judisk-etniska övertaget på 80 procent eller mer skulle minska.

Men svenskar, danskar, fransmän, tyskar, holländare, engelsmän etc. som vill att deras folkslag skall vara i betryggande majoritet i sina hemländer stämplas som “främlingsfientliga" och "rasister".

Det är rena draksådden inför framtiden.

Av Michael Ståhlberg 13 aug 2005 18:35