Du och din framtid

Varken pedagogiken eller psykologin kan besvara frågan varför vi hellre förstör jorden än gör avkall på vår egen bekvämlighet. Eller, för den delen, bekämpar vår girighet.

Människans dumhet är alltså ett relativt outforskat ämne.

Denna vecka kom en nyhet som borde ha fått oss alla att hamna i djup chock. Men inget hände givetvis. The Guardian i Storbritannien hade nyheten på förstasidan och Ekoredaktionen hade ett inslag som var både seriöst och klargjorde allvaret.

Nu bläddrar jag i landets större tidningar och finner, som väntat, att nyhetsomdömet ännu en gång klickat. För landets småborgerliga journalister är nämligen en nyhet något man känner igen, något som varit en nyhet tidigare, mord, terror och krig t ex. När något inträffar, som aldrig hänt tidigare, och som därför definitionsmässigt borde vara en verklig nyhet, känner man inte igen den. Så man vet inte vad man ska göra. Man lägger den åt sidan.

Människans dumhet är som sagt ett relativt outforskat ämne. Det är däremot inte klimatförsämringens.

Ni märker kanske att jag ännu inte avslöjat vilken nyhet jag menar? Jag menar inte nyheten att medeltemperaturen på 30 år stigit med ett par grader i Europas storstäder. Den om att det blir varmare och varmare på grund av klimatförändringarna och växthuseffekt. Den nyheten kan jag läsa överallt. Den har man förstått på redaktionerna. Den har man hört om förr. Och några grader varmare är väl inte så farligt?

Nej, jag tänker på en helt annan nyhet, men i samma ämne. Nämligen den att tundran i Sibirien håller på att smälta. Klimatförändringarna är självfallet orsaken även till detta. Detta är det allvarligaste miljölarmet någonsin. Betydligt värre än några kraschade och härdsmältande kärnkraftverk.

Detta kan vara den utlösande faktor då ingen återvändo längre finns, då klimatförändringen, miljöförstöringen, gör stora delar av jorden obeboelig.

Forskarna varnar för att när tundran börjar smälta kommer den globala uppvärmningen att accelerera. Vatten kommer snart att bli en bristvara lika dyr som olja. Vi kommer att dö i farsoter och av matbrist, öknarna kommer att breda ut sig. Och nu kommer det att gå fort, mycket snabbare än till och med den värsta sortens pessimist kunnat tänka sig. Sådant är forskarnas scenario och sådan är deras varning.

Tundran i norra ryssland utgörs av oändliga bottenfrusna myrmarker. Tjälen i marken har funnits sedan förra istiden, i elvatusen år, och kan på sina ställen nå hundra meters djup. Om dessa områden tinar, vilket alltså har börjat ske, kommer enorma mängder metangas att frigöras. Koloxidhalten i atmosfären riskerar då snabbt att nå nivåer vi hittills trott skulle ta många decennier att nå. Atmosfären kommer årligen att tillföras ytterligare 700 miljoner ton metangas. Koloxidhalten i atmosfären kommer att öka mer än vi föreställt oss och växthuseffekten skyndas på. Ozonskiktet kan spricka över betydligt sörre områden än nu. Vi får ett helvete, rent ut sagt.

Forskarna påpekar i en artikel att tiden rinner ut betydligt snabbare än någon trott tidigare. Inte ens de värsta undergångsprofeterna har förstått att katastrofen kanske redan hunnit in i tamburen. Omöjlig att kasta ut om man inte tar till verkligt drastiska metoder. Det är förtvivlat bråttom. Blairs agerande pekar mot att åtminstone en politiker fattat galoppen. Heja Blair!

Den enda riktigt radilaka åtgärden för att tvärbromsa utvecklingen vore att omedelbart släcka ner olje och koldrivna kraftverk, förbjuda bilar, stoppa svedjebränderna i urskogarna och återgå till en tids vistelse i medeltiden. Men vem tror att något sånt är möjligt? Till och med jag anser detta orealistiskt. För vad skulle hända med ekonomin då?

Så problemet är detta - vi vet inte vad vi ska göra. Men vi vet vad vi inte vill. Vi vill inte få det obekvämare. Vi vill fortsätta ha det varmt och gott hemma. Vi vill köra bil till jobbet och flyga på semestern. Vi vill äta mat som krävt oändliga mängder olja för att hitta till våra bord. Vi är alltför bekväma och giriga för vårt eget bästa. Vi vill förstöra. Eller rättare sagt, vi väljer att vara dumma.

Men okej, se ditt barn, eller barnbarn i ögonen, och erkänn din svaghet: "Tyvärr, lille vän, men jag skiter faktiskt i dig."

Av Roger Lord 12 aug 2005 10:37