Partier och demokrati på dekis

Fortsätter den nuvarande trenden har man snart inga medlemmar kvar. Men det är ingen stor sak. Vare sig för de politiska partierna eller media. I tidningen Dagens Samhälle den 23 mars 2005 anges följade medlemssiffror.

Socialdemokraterna 136.281
Moderaterna 56.988
Centerpartiet 51.796
Kristdemokraterna 24.479
Folkpartiet 20.382
Vänsterpartiet 12.500
Miljöpartiet 7.179
Summa 309.605

Partiernas medlemsantal har minskat från 631.000 1991 till 409.000 1999 och var vid årsskiftet 2004/2005 ca 310.000 medlemmar. Så det går snabbt utför.

Undersökningar som gjorts antyder också att endast en tredjedel av medlemmarna är aktiva. Man kan naturligtvis invända att demokratin inte nödvändigvis står och faller med antalet medlemmar i de olika partierna. Men åtminstone i Sverige, antas medlemmarna vara en viktig hörnsten. I teorin alltså. Enligt media och partier.

Beklämmande är också är att vårt nuvarande politiska system inte skulle fungera utan att det finansierades av stat, kommun och landsting. Partimedlemmarnas avgifter, i den mån såväl "verkliga" medlemmar som avgifter finns, är försumbar. Ingen verkar heller ifrågasätta denna skattesponsring. Inte ens hur stor den är finns det korrekta siffror på. Sammanlagt. Klart är dock att det nuvarande systemet skulle falla ihop som ett korthus utan skattepengar.

Det är mot den bakgrunden förståligt att partierna inte är särskilt intresserade av att marknadsföra medlemskapet. Varför prata om medlemmar och avgifter då man själva, i slutna rum, fritt kan bestämma om partistödets utformning och storlek? Sanningen är nog den att våra riksdagspartier inkl horderna av heltidsanställa partibyråkrater, klarar sig alldeles utmärkt utan störande medlemmar.

Hur har det då kunna bli så här och vad skall man göra åt eländet?

Som vanligt finns det naturligtvis inte bara en anledning till den nuvarande situationen. Själv tror att jag dock att en underliggande och starkt bidragande orsak är den våldsamma expansionen av den offentliga sektorn som ägt rum under de senaste 50 åren. Detta utan några organisatoriska förändringar. På någon nivå.

Riksdagspartierna, stat, kommun och landsting har idag samma arbets- och beslutsorganisation som för nästan hundra år sedan. Kommuner och landsting, om vi bortser från att dom är färre, styrs som forna sockenstämmor med den skillnaden att det finns fler heltidsanställda politiker. Klart det då är bäddat för att gå snett.

Ofta hörs att "folk", dvs Du och jag, inte är intresserade av politik. Skitprat. Alla är på ett eller annat sätt intresserade. Se bara vad som händer när man tar beslut om att lägga ner en skola eller att bygga ett behandlingshem för narkomaner i ett villaområde. Snacka om att folk kan engagera sig.

Här kommer några förslag att fundera på.

Minska partistödet drastiskt. Vad händer då? Tja, vem vet. Men en sak är klar. Partierna kommer inte att lägga sig ned och dö. En förändring kommer att äga rum. Till det sämre? Tror jag inte. Man får ta sig i kragen och bli tvungna att ändra sin organisation och engagera sig i medlemsvärvning. Kanske också nya partier växer fram. Ett minskat partistöd bör främja en diskussion om organisationen av det parlamentariska styrelseskicket på alla nivåer.

Ett ofta föraktat demokratibegrepp är folkomröstningar. Inte minst hos politikerna själv. Folk är för korkade för att förstå komplicerade frågor, brukar det heta. Själv tror jag folkomröstningar är en viktigt forum att beakta om man vill levandegöra såväl partier som demokratin i stort. Varför inte sätta gränser för vad politikerna får genomföra utan att gå till beslutande folkomröstningar? Det kan gälla såväl belopp som åtgärder.

Landstings- och kommunalval bör ha skilda valdagar. Varför inte mellan riksdagsvalen? Alla erfarenheter, även från andra länder, talar för att är det något väljarna lätt engagerar sig i så är det lokala frågor. Jämför nedläggning av skolor mm. Och det är på lokala planet man måste börja om man vill ha en förändring och ett större engagemang.

Sänk spärreglerna för att stimulera tillkomsten av nya partier. Pratet om att det omöjligör starka regeringar är just prat. Någon som sett en stark regering på sistone? Trots nuvarande spärregler?

Ett större inslag av personval bör införas. Jag tror inte på rena personval eller majoritetsval i enmansvalkretsar. Men på något sätt bör väljarna på ett påtagligare sätt känna de personer vilka man väljer och då också kunna ställa dessa till ansvar.

Den här artikeln gör naturligtvis inte anspråk på att fullödigt visa hur man skall få ett ökat politiskt engagemang. Men det vi behöver i Sverige är en diskussion om dessa frågor. Och den saknas. Tyvärr.

Av Lars Nilsson 08 aug 2005 09:37