I skuggan av Gazareträtten

Om det inte vore Mellanöstern skulle man kunna tro att det handlade om upptakten till VM i fotboll. TV kör extrasändningar, kommentatorerna tävlar med varandra om vem som kan göra den mest dramatiska analysen spänningen tilltar! och i tidningen Haaretz har nedräkningen börjat, som en adventskalender till julafton. Och visst är Gazareträtten en julklapp till alla medier, och kanske också till president Bush och Condi så här mitt i sommaren.

Dramatiken kring reträtten är ändå till största delen ett internt israeliskt fenomen. Trots att palestinierna i årtionden kämpat för att slänga ut bosättarna, syns ingen överdriven glädje på den palestinska sidan. Visserligen syr textilfabrikerna i Gaza högvis med palestinska flaggor. Den islamiska Hamasrörelsen förbereder triumftåg på Gazas gator. Fatahs Mohammad Dahlan planerar bussturer i de utrymda bosättningarna för nyfikna palestinier. Både Fatah och Hamas vill ta åt sig äran och bli hyllade som segrare, som Hizbollah i Libanon efter den israeliska armens reträtt år 2000. Men många vanliga palestinier är väldigt skeptiska till det ensidiga israeliska tillbakadragandet, dess motiv och framtidsutsikter.

Khaled bor i Jerusalems gamla stad, en del av det arabiska Östra Jerusalem som Israel annekterade 1967. För tjugo år sedan satt han ett år i israeliskt säkerhetsfängelse efter att ha anklagats för att vara medlem av en förbjuden organisation dvs PLO, som då var förbjudet i Israel och de ockuperade områdena. Som student på Bir Zeit-universitetet var han politiskt aktiv, och efter fängelsevistelsen fortsatte han att sprida information om palestiniernas situation, huvudsakligen i Europa, och samarbetade också med israeliska vänsterorienterade grupper som stödde palestiniernas kamp. Idag är han arbetslös och fullständigt disillusionerad.

"Gazareträtten är ett ensidigt israeliskt beslut", konstaterar han. "Den bygger inte på någon överenskommelse och har ingen naturlig fortsättning. Utan internationella påtryckningar kommer den att leda till att Gaza blir historiens största fängelse. Om Israel kontrollerar alla övergångar, all export och inte tillåter vanliga palestinier att arbeta i Israel, kommer vi bara närmare en ny, ännu våldsammare konfrontation."

Enligt den palestinska statistiska centralbyrån når arbetslösheten i Gaza 38. Mer än hälften av de som har jobb tjänar under fattigdomsgränsen, 1 850 shekel i månaden för en familj med två vuxna och fyra barn ca 3 000 kronor. Nära 50 av den palestinska befolkningen på Västbanken och i Gaza är under 15 år. Utan massiva investeringar och ökade arbetsmöjligheter fortsätter Gaza att vara en tryckkokare av arbetslöshet, trångboddhet och hopplöshet som hotar att explodera.

På Västbanken är situationen inte mycket bättre än i Gaza. Sedan intifadan bröt ut i september 2000 har antalet palestinier som arbetar i Israel sjunkit enormt. Många tar sig in illegalt för att överhuvudtaget kunna försörja sig, trots muren och höga böter för både de illegala arbetarna och de taxichaufförer som kör dem.

"Jag har hört folk på Västbanken säga att de skulle föredra full israelisk ockupation, som det var innan Osloavtalet, framför situationen idag", säger Khaled. "Vad hjälper det att några städer styrs av PA? På den tiden kunde de åtminstone åka till Tel Aviv och jobba, utan någon mur eller några vägspärrar. Jobba på byggen och tjäna 5 000 - 6 000 shekel i månaden. Idag har de tur om de tjänar 20 shekel om dagen."

Vad gör den palestinska regeringen för att lösa problemen?

Khaled ler snett. "Ingenting. De pratar på CNN. Åker bil. Gör klipp. Samarbetar med den israeliska ockupationen. Har du hört talas om cementskandalen? Högt uppsatta palestinska parlamentsledamöter och tjänstemän tjänar pengar på att sälja cement till Israels murbygge på ockuperad mark i Jerusalem och på Västbanken och till nybyggen i bosättningarna. Korruption överallt. En palestinsk parlamentsledamot tjänar 5 000 dollar i månaden, har fri bil, behöver inte betala någon elräkning, gör lukrativa affärer vid sidan om. Dessutom kan han ordna jobb åt familjemedlemmar och bli ännu mer inflytelserik. Här är lojaliteten mot familjen och klanen starkare än några politiska ideer. Varför skulle de vara intresserade i fria val eller demokrati? Makten är bara en väg till rikedom. Samma maffia som under Arafat. Som jämförelse: en lärare tjänar mellan 300 och 400 dollar i månaden. Om han har något jobb, vill säga. Vem bryr sig?"

Ett ytterligare tecken på den palestinska myndighetens oförmåga att åstadkomma en förändring är den ökande laglösheten i Gaza och på Västbanken. Kriminella element i säkerhetsstyrkorna tillåts härja fritt. Utpressning och hot mot affärsmän och deras familjer förekommer. Polisen kan eller vill inte göra mycket. Den palestinska myndighetens reaktion på problemen? Censur. Efter de värsta interna striderna mellan palestinsk polis och Hamasaktivister på flera år förbjöd det palestinska inrikesministeriet på fredagen 29/7/05 journalister på Västbanken och i Gaza att publicera rapporter om säkerhetsstyrkorna utan att först få tillstånd, eftersom rapporterna var "skadliga för den nationella säkerheten" Reuters, 1/8/05.
"Det är som i Jordanien på 70-talet", säger Khaled bittert. "Ingen lag, ingen säkerhet och ingen ordning."

Situationen i östra Jerusalem är något bättre än på Västbanken eftersom de flesta palestinier har israeliska ID-kort, som ger dem sociala förmåner som sjukförsäkring, arbetslöshetsersättning och barnbidrag. Men den israeliska muren, som i många fall byggs rakt igenom de arabiska stadsdelarna, gör att så många som 50 000 innehavare av sådana ID-kort som bor utanför muren måste vänta i timtal vid någon armebevakad gränsövergång för att nå arbete, skola eller sjukvård. Många fruktar att på sikt förlora sin status eftersom de enligt israelisk lag bor på Västbanken. Lösningen? Att hyra en lägenhet på den israeliska sidan av muren - till höga priser. Mellan 800 och 1 000 dollar är inte ovanligt.

Varför ser man inga organiserade politiska protester i östra Jerusalem? Finns det inget folkligt motstånd?

Khaled suckar. "Vi har inte stöd någonstans ifrån. Inte från PA, som de flesta avskyr på grund av korruptionen, och som enligt Osloavtalet inte heller har rätt att utöva politisk aktivitet i Jerusalem. Östra Jerusalems palestinska befolkning är inte fullvärdiga israeliska medborgare, har inte rösträtt och riskerar att förlora sina ID-kort med de sociala förmåner det innebär om de öppnar munnen. Shin Bet-informanter och kameraövervakning finns överallt. På sistonde har många hus rivits på order från den israeliska stadsförvaltningen för att de saknat byggnadslov. I praktiken är det så gott som omöjligt för araber att få byggnadslov i Jerusalem. Alla bygger svart. Så de flesta väljer att hålla tyst och inte riskera repressalier. Speciellt som det inte finns något politiskt alternativ till PA. Hamas åtnjuter ingen större popularitet varken på Västbanken eller i Jerusalem. De flesta stadsbor är inte speciellt religiösa, och Hamas representerar inte vårt sätt att leva. Så vad har vi för val?"

Vad händer i höst, efter reträtten?

"Den israeliska regeringen faller och utlyser nyval. Innan en ny regering bildats hålls naturligtvis inga fredsförhandlingar. Under tiden fortsätter allt som vanligt - det israeliska folkrättsvidriga murbygget på Västbanken och i Jerusalem, de illegala bosättningarna, korruptionen i den palestinska myndigheten. Amerika och Europa håller sig på betryggande avstånd, FN gör ingenting. Enligt Osloavtalen från 1994 skulle en palestinsk stat utropas 1999. Vad vi har idag är en virtuell myndighet. I praktiken har vi ingenting. De fick två siffror fel - de skulle skrivit 2099 istället för 1999. Vid den tiden kommer vi ha ungefär 10 av Västbanken kvar för en palestinsk stat."

Av Anna Veeder 04 aug 2005 15:44