Dags för nya frågetecken?

Det börjar bli dags att fundera på vårt förhållande till religionerna från Mellanöstern. Detta inte sagt, som det kanske verkar, som en konsekvens av terrorn i Londons T-bana utan mer som en del i ett allmänt tänkande. De som dog i T-banan i London var långt ifrån de första att dö i ett religiöst grundat attentat, det var inte heller fallet för de som dog den 11 september 2001 i New York. Nej, historien är kantad av övergrepp som utförts i namn av en av de religioner som har sitt ursprung i mellanöstern.

Samtidigt måste man ha respekt för alla de som söker andlighet och stöd i koranen eller bibeln. Varken kristendomen eller islam är i grunden våldsamma religioner, men varför är det så lätt att rättfärdiga våld i dessas namn? Alltsedan korstågen, dessa fruktansvärda invasioner som låg mycket långt från det ädla hjältemod de skildrats med genom historien, har våldet legat som en skugga kring religionerna. Absurda, berusade var korsfararna mest att jämföra med gruppresor för våldsbenägna grupper.

Men en förklaring finns givetvis i något så centralt som 10 guds bud: "Du skall inga andra gudar hava jämte mig", bör inte en gud med självkänsla kunna garantera sitt oberoende och kunna reducera konkurrens? Uppenbarligen inte. Nej, av detta kan vi läsa oss till att gud inte alls är ensam, uppenbart finns det fler alterantiva gudomligheter och vi förfaller redan här till att konstatera att alternativen inte är OK. Den djupt tragiska hemmalagstänkandet dyker upp. Bor man i Hjorthagen så håller men på Djurgården, punkt slut.

De muslimska extremister som är aktiva i dessa tider når man inte med förnuft. Det är en dröm om paradiset och att få offra sig för religionen som styr, dessa tragedier kommer sannolikt att fortsätta så länge västvärlden fortsätter att uppträda arrogant och självsäkert. Men det kanske är så att det effektivasta sättet att nå framåt är att fundera lite mer på de illdåd som genom historien skett i ett kristet sammanhang - det ger ju en del att tänka på, eller hur? Ett ödmjukt ifrågasättande av den kristna värdegrunden kan ju vara på sin plats.

När vi hör på TV att den kristna högern i USA aktivt försvårar ett preventivt AIDS-arbete i Uganda genom att motsätta sig rådgivning om säkert sex, när vi hör hur katolska kyrkan till och med motsätter sig kondomanvändning som preventinmedel är det då inte dags att fundera på hur vi förhåller oss till detta? Det är samma bibel som är grunder för bägge, samma bibel som varje söndag läses i en mängd kyrkor i landet, samma bibel som har lästs i tvåtusen år, samma bibel som har rättfärdigat inkvisitionen, korstågen, terrorn på Nordirland och en mängd andra tveksamma inslag i historien. Kan ni alla som varje söndag läser bibel svära er helt fria från detta?

Den andlighet som vi alla söker, kan säkert få stöd i bibeln. Man kan säkert också få tröst i bibeln men det är en bok med många bottnar, glöm inte att man knarkar för att man mår bra av det momentant det är inte någon som därför påstår att knark är bra.

Med all respekt för det goda som görs i religionens namn vill jag ställa några frågor till det kristna samhället:

- Kan man verkligen bortse helt från alla som i dag dör av AIDS i afrika därför att kristenheten inte tolerar en dynamisk upplysning?

- Kan man verkligen bortse från att mängder med barn lever utan mammor eftersom de dör i desperata försök att ta abort i länder där detta inte sanktioneras av kyrkan?

- Kan man verkligen bortse från en blodspäckad historia?

- Kan man hävda att det är en kärleksreligion som låter sina präster välsigna trupperna före ett krig?


Börjar det inte - kort sagt - bli dags att ifrågasätta det våldsarv som finns i religionen?

Av Per Bengtsson 28 jul 2005 12:28