sourze.se

Barnen skämmer ut Sverige

Varför skriker svenska barn? Varför är dom så hysteriska, så missnöjda, så illa uppfostrade? Att dom skiljer sig från barn i andra delar av världen är uppenbart.

Jag äter lunch på lokal i Göteborg. Det är inte för matens skull jag äter där, den är varken bättre eller sämre än den på krogen bredvid. Det är för skyltens skull. På skylten står: "Barn under tio år äga ej tillträde, vi har ingen lekplats."

Jag vill helt enkelt ha lugn och ro när jag äter. På andra ställen vänder jag i dörren vid bara anblicken av svenska barnfamiljer i lokalen.

Det finns två dominerande internationella guideböcker, som många ungdomar använder på sina resor. Den ena är Lonely Planet och den andra Rough Guide. Den senare är utförligare, mer detaljrik och publicerade ganska nyligen sin senaste upplaga om Skandinavien.

Rough Guide roar sig med att betygsätta länderna. Man har en tio-i-topplista och man har en tio-i-botten-lista.
På tio-i-topp listan hittar man Gamla stan i Stockholm och Isgrottan i Joukkasjärvi.

Det intressanta med denna nya utgåva är dock tio-i-botten-listan. Den har förändrats sen tidigare upplaga.

Rough Guide slår fast att det allra sämsta med Skandinavien är svenska barn! Svenska barn toppar bottenlistan, där man först längre ner i rankordning finner partajande nordbor på Finlandsfärjorna. Redaktörerna skriver kritiskt att svenska barn i alltför stort antal uppför sig mycket illa och ouppfostrat på allmänna platser, "som om dom saknade föräldrar som tar hand om dom."

Jag har både utomlands och här hemma gjort samma iakttagelse. Ju längre söderut man kommer, desto mer märkbar blir skillnaden. Ett grekiskt barn kan exempelvis springa utan att samtidigt hysteriskt skrika, vilket ett svenskt barn uppenbarligen inte förmår längre. Ett grekiskt barn kan springa och skratta samtidigt, medan svenska barn när de försöker göra samma sak, skriker hysteriskt istället för att skratta. Och när dom inte får som dom vill skriker dom lika hysteriskt tills dom får som dom vill.

Den höga skriknivån på dagis har på sina ställen klassats som ett arbetsmiljöproblem. Men saken debatteras inte, ingen ställer den givna frågan: "Varför skriker svenska barn?"
Att debatten uteblivit kan ju bero på att vi inte vill veta detta svar: "Det är nåt fel på ungarna."

För vad gör vi då?

Frånvaron av debatt kan givetvis lika gärna bero på att vi inte får skuldbelägga föräldrarna, de arbetar hårt och gör så gott dom kan. Vad vi inte tänker på är att frånvaron av skam också kan bli patologisk. Skam i sig är inget negativt, den kan hindra oss från att begå misstag.

Gång på gång nås vi av nya larmrapporter, barn och ungdomars psykiska ohälsa ökar. Mer resurser krävs därför till BUP och skolsköterskor. Men är mer vård och mer pengar verkligen lösningen? Är det inte dags att på allvar ställa oss frågan om vi verkligen längre förstår barn och barns behov? Och att vi slutar tro enbart på svar som bekräftar oss vuxna?

Etnologer har länge märkt en avgörande skillnad mellan barn i olika kulturer. I kulturer där modern och barn lever tätt ihop, där barnet första två åren ammas och bärs intill kvinnans kropp, där de sover i samma säng, förefaller barn mer harmoniska än på andra håll.
En etnologiprofessor i Uppsala som jag dessvärre glömt namnet på skrev nyligen om detta i en bok. Han tog upp "skrikfenomenet" och hävdade att det inte förekommer i dessa kulturer. Han beskrev också att i sydliga kulturer har ständig tillgång till närhet och föda. Modern ammar inte på bestämda tider, utan barnet tar sig en slurk när det känner för detta. På så sätt blir barnet aldrig proppmätt, men aldrig heller hungrigt. Ett hungrigt barn kanske tror att maten är slut för alltid? Vad vet vi, egentligen?

Har teve skuld till märkligheterna här hemma? För någon vecka sen larmade svenska forskare om att barn under två år överhuvudtaget inte ska titta på teve. Deras hjärnor tar skada av alltför många intryck samtidigt, vilket leder till "felkopplade" hjärnor för all framtid. Hur många svenska föräldrar tog detta larm på allvar? Hur många nåddes av det?

Andra forskare har hävdat att moderna kärror och barnvagnar i vilka barnen sitter framåtriktade inte heller är bra. Mest trygghet känner barnet om det istället har ögonkontakt med föräldern. Vad händer? Försäljningen av "felvända" vagnar ökar mest. Bryr sig ingen?

Hursomhelst. Det är dags att ta reda på varför ungarna är som dom är.

Ps Ni föräldrar som tror att hotellägaren på charterorten älskar era skrikande barn tror fel. Mest grubblar han över hur ni som föräldrar orkar leva med skammen att ha så vildsinta ungar. Ds

Illustration: Karin Bergstrand






Om författaren

Författare:
Roger Lord

Om artikeln

Publicerad: 04 jul 2005 10:47

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: