En vanlig jävla kontaktannons

Jag hade precis börjat sälja kvällsposten för att tjäna lite pengar, och vid en genomgång av densamma stannade mina 10 åriga ögon på "kontaktannonser". Här fanns det män så man bara kunde vraka, varför ska min mamma vara ensam om det finns ett överskott av män, detta får vi ändra på, tänkte jag och letade efter vem som lät bäst av annonserna. Endast en tyckte jag var tillräckligt bra. Han skrev nämligen att han var en "helt vanlig man" och det tyckte jag var så ärligt att han bara måste få ett brev av min Mor. Efter att ha övertalat henne om att skriva ett svar var det bara att vänta, givetvis skulle allt lösa sig, det kändes så enkelt i den åldern. En kväll när min Mor var i tvättstugan ringde telefonen, och det var en man som talade en väldigt konstig svenska "blekingska" om än så nära Skåne men ack så långt ifrån skånskan.

Jag bad honom vänta i telefonen och sprang snabbt som ögat till tvättstugan, slet upp dörren och sa till min Mor att det var jättebråttom, nu var han i telefon, den helt vanlige mannen. Efter ca sex månaders uppvaktning gick flyttlasset till Blekinge, först till Näsum, där vi skulle bo under tiden den helt vanlige mannen skulle sälja denna fastighet, senare till Skälmershult, där den helt vanlige mannen skulle sälja en annan fastighet, och vidare till Olofström, där den helt vanlige mannen skulle öppna en pub, hotell och restaurang.

Jag kan väl för enkelhetens skull sluta kalla honom helt vanlig, det blir lättare och stämmer bättre, tro mig.
Vi renoverade och byggde om, och efter en fantastisk invigning startade ett liv som inte var likt någon annans som var 11 år. På fredag och lördagkvällarna var jag discjockey, med hits som "Slade in Flames" och "Du borde köpa dig en tyrolerhatt". Jag hade slips och kavaj, och kunderna kallade mig direktören, kanske för att slipsen var lika bred som jag själv. Finnar och jugoslaver slogs så tänderna låg på golvet och kvinnorna slet av stora tussar hår som man sen städade upp. Ibland kastades folk ut som var bråkiga, och en gång glömde min "styvfar" att öppna dörren först, så killen åkte genom rutan. Lite svinn får man räkna med, sa han. Eftersom han även hade en bilskrot inte långt därifrån kunde jag handla min första bil när jag fortfarande var 11 och stolt som en tupp körde jag runt med densamma på skroten efter att ha skurit bort taket så att mina bägge bröder kunde sitta och jaga kaniner med hagelbössa medan jag körde. Han var ingen vanlig människa och det blev inte vi heller. Vi lärde oss tänka fritt och självständigt, att det kunde vara giltig frånvaro från skolan om det var fint väder och att begränsningar var något man själv satte. Vi hade en underbar uppväxt med denne man, som min Mor sedan separerade från, men som fortsatte att vara en vän till oss alla, och ofta besökandes med nya underliga planer och idéer om hur han skulle förändra världen.

Som 38 årig tvåbarnsfar var det väldigt svårt att ta emot telefonsamtalet som kom från min styvfar när han med en väldigt konstig stämma sa "Jag tror det tar hus i helsicke här nu, jag har lärt två barn att runka och den ene fick orgasm så att han svimmade av". Detta sa han till mig fullt vetandes om hur jag är som människa. Jag ringde hans bror och undrade hur han ville gå tillväga, men fann ingen vilja till att ta tag i saker och ting, så jag ringde föräldrarna till barnen och fick genom detta samtal igång en anmälan som slutade med en 3-årig vistelse på en rättspsykiatrisk klinik, och sedan en utskrivning till åldrevården då han vid detta stadie hade svårt att röra sig och ta hand om sig själv.

Jag följde honom genom två rättegångar, var karaktärsvittne och berättade att han gett mig den bästa tiden i mitt liv, och att samtidigt ligga bakom anmälan kändes mycket svårt. Jag besöker honom än idag, med whiskey och öl som han anser vara anledningen till att han ännu är vid liv. Barnen som blev utsatta för övergreppet fick kontakt med rätt människor för rätt hjälp, och än idag undrar jag varför han ringde mig, varför inte bara ange sig själv ? Han som verkligen känner mig måste vetat att jag omedelbart skulle reagera så här. När jag ser honom ligga i sin säng och förtvina bort, ser jag också den lilla killen på tolv år som jag vet att han en gång var, och som en sen vinterkväll var så trött på orättvisor och hemskheter att han försökte slå hål på isen för att dränka sig, men då den var för hård klättrade han upp på en stor sten och hoppade med knäna före för att få hål på isen och få dö, vilket bara resulterade i att han skadade sina knän och kröp gråtande därifrån. Jag ser också en tioårig pojke som sålde tidningen runt om till gårdarna och på vintern då det var jättekallt fick han som tack för tidningen hoppa ner under täcket till en man med yvigt rött hår och ett stort rött skägg, boendes vid berghålan i en gammal bod, för att värma sig för den kommande fortsättningen på tidningsresan, vilket enligt hans egna ord var den enda nära kontakt han någonsin under sin uppväxt kom en vuxen människa, ända tills den röde mannen sänkte sig i berghålan en vinter av okänd anledning. Min styvfar har aldrig sagt "Det var bättre förr" och jag förstår varför, det var det inte. Detta är bara en av tusentals underliga saker jag råkat ut för i livet, och blivit tvungen att bli delaktig i då det är alla vuxna människors ansvar att omedelbart ta tag i sådana här problem, jag önskar bara att det inte hade gjort ont varje gång man ser honom. Och allt detta tack vare en jädrans kontaktannons i Kvällsan.

Av Angus Liddell 25 jun 2005 17:21