Outsourca skolidrotten!

Ända sedan jag gick i småskolan för ett gäng år sen så har jag förundrats över skolgympan, eller "idrott" som det sedemera döptes om till. Några oengagerade lärare som höftade ihop en timma med lite ditt och datt till ett gäng helt oengagerade elever. De flesta tjejer satt på läktaren och kunde inte vara med. Vi killar fattade aldrig varför. Det var ju tjejerna som spred nåt sorts ljus över helvetestimman med sin blotta närvaro. Killarna som inte idrottade utanför skolan fick plåga sig igenom hinderbanor, längdhopp, klättra-i-rep och annat smått och gott som läraren hittat på. Den enda röda tråden som fanns var just att det aldrig fanns någon röd tråd. De som var duktiga i idrott glänste och erhöll lärarens gunst medan vi andra mest satt och surade över att idrottsbetyget drog ner medelbetyget.

Vad dög skolidrotten till för de där killarna och tjejerna som inte var intresserade av basket, kast med liten boll, 80 längder ryggsim, längdskidåkning eller hinderbana? Än i dag i vuxen ålder så avskyr jag innerligt kast med liten boll och längdåkning. Ni kan ju gissa varför?
Hur såg självkänslan ut hos den där tjejen eller killen som aldrig blev uttagen i fotbollslaget, som satt med magont i omklädningsrummet innan gympatimmen eller som ännu en gång lyckades tappa ut väskan med second-handskridskorna i skolbussen till de övrigas förtjusning?
Lika förbannat, i den politiska korrekthetens tecken så sitter våra folkvalda och sjunger skolidrottens lov. "Det är för få idrottstimmar i skolan", "dagens ungdomar är för feta och försoffade så vi måste ..blablabla…" Lösningen är enkel. Vi klämmer i med en timma idrott till på schemat. En timma till med t.ex. längdskidåkning. Dessa förbannade längdåkningsskidor som låg i en bråthög mitt i bussen medan man åkte till skolan. När man väl var framme så fick vi ungar i panik rafsa åt oss skidor och stavar medan den sure chauffören satt och slirade på kopplingen, tungt suckandes över ännu en sprucken tidtabell. Eller en timma till med brännboll, minigolf, terränglöpning, hockey-bockey eller nåt annat meningslöst trams. Vår gympalärare i gymnasiet var så oengagerad att han körde in på fotbollsplanen med sin bil, vevade ner rutan och kastade ut en boll. Självklart väntade man till man såg bilen försvinna i fjärran innan man tog sitt pick och pack och drog ner på stan.

Vad dög det till? Blev jag en bättre människa? Stärkte jag min kropp och själ? Tänk efter en sekund, ärade läsare. Vilka timmar i plugget var enklast- , minst problemfyllda- och säkrast att skolka från? Om ni ville skita i en timme i plugget, viken timme sket ni i då? Jag gissar gympan, har jag rätt? Har jag fel så är ni säkert antingen en av dessa killar som satt mittemot en i omklädningsrummet och sa "Fan vad uselt, 33 minuter tog milspåret idag", eller en av de där tjejerna som stannade kvar efter man simmat sina förbannade 80 längder för att "träna lite extra när vi ändå slutar skoldagen nu". Seriöst…Var det någon som simmade 80 längder? Jag höll järnkoll på när folk började ge sig. Sen simmade jag ett par längder till innan jag klev upp.

Var vill jag komma med detta? Jo, ärade läsare. Istället för detta politiskt korrekta tramsande med skolidrotten så föreslår jag att man helt enkelt sourcar ut skolidrotten till någon annan, fristående aktör. Ge gymnasieungdomarna ett kort till nåt gym, plus ett litet beting att de ska ha spenderat x antal timmar där under terminen. Ge ungdomarna ansvaret att sköta det där själva samt ett ansvar att redovisa sitt resultat. De som tränar fotboll, skidåkning eller någon annan sport kan självklart visa upp ett intyg från den idrottsklubben och därigenom ge ett underlag till betyget. De som är totalt ointresserade av sport och idrott, tja.. de lär ju inte dyka upp på gympatimmen iallafall. Använd sedan den där skoltimmen till något vettigare istället för att stå och huttra i snålblåsten när det ska spelas brännboll eller stötas kula.

Av Fredrik Sjödin 10 jun 2005 17:50