EU och folklig förankring

Förutseende och kloka politiker, från främst Belgien, Frankrike och Tyskland, drev igenom de beslut som format dagens EU, trots ett många gånger starkt folkligt motstånd. En uppriktig vilja till fred, försoning och samarbete, snarare än ekonomiska fördelar, var vägledande för grundarna.

Det var modiga beslut då européerna i gemen aldrig varit särskilt "europeiska" i bemärkelsen att man varit intresserad av ett ökat samarbete mellan länderna. Misstänksamhet, dold eller öppen fiendskap och fördomar har istället snarare varit regel än undantag i umgänget mellan Europas folk. Någon gemensam identitet finns inte än idag mer än i högtidliga tal. Bristen på europeisk identitet och sammanhållning blev plågsamt tydligt när kriget bröt ut i det forna Jugoslavien.

Av just dessa skäl bör samarbetet utvidgas och fördjupas även om den folkliga förankringen är tunn på vissa håll. I det långa loppet tjänar vi alla på det. EU har trots alla fel och brister ändå fört Europas folk en aning närmare.

Frankrike och Nederländerna har kratfullt röstat nej till EU:s nya konstitution. Beklagligt tycker jag, men ändå inte helt förvånande.

Objektivt sett om man nu får försöka vara det så innebär den nya konstitutionen en ökad överstatlighet på vissa områden men också förbättrade arbetsformer för hela EU samt att makten i större utsträckning överförs till parlamentet. Vidare skapas en formell möjlighet för länder att utträda ur unionen. Så långt tror jag det flesta håller med.

Men motståndet till ny konstitution, vare sig det är här i Sverige eller något annat land, bygger mer sällan på några ingående studier av förslaget eller försök till vägande av för- och nackdelar. Utan det är sannolikt mer känslomässigt betonat och präglat av uppfattningar om enskildheter. Samma gäller nog även de som är för konstitutionen och inte minst befolkningen i de nya medlemsländerna som ofta visar en större entusiasm för EU än övriga medlemsländer.

Dessutom verkar det som att folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna fått ge utlopp för allt tänkbart och otänkbart missnöje, inte bara om EU, utan även inom det egna landet. Samtidigt skall man inte glömma att många länder faktiskt godkänt den nya konstitutionen. Ett faktum som lätt glöms bort.

Själv tror jag att EU:s utvidgning varit den tändande gnistan till denna missnöjesyttring. Det var uselt förberett och hade en sällsynt dålig förankring även för att vara ett EU-beslut. Mycken tvekan byggde och bygger förmodligen på fördomar och på en rädsla mot en förändringar av rådande strukturer inom många områden.

Taktiskt sett var handläggningen av både EU:s utvidning och förslaget till ny konstitution en katastrof. Man har gjort allt bakfram. Det naturliga hade varit att först grundligt diskutera den nya konstitutionen och först efter att man fattat beslut om denna ta upp frågan om utvidgning. Nu har man tom innan beslutet om ny konstitution, halvt om halvt, lovat Turkiet medlemskap och även förespeglat Ukraina detsamma. Inte undra på att ett sådant förfarande väcker diverse grumliga känslor till liv. Klart att extremhögern i Frankrike och Storbritannien samt v och mp i Sverige och andra EU-motståndare jublar åt dessa taktiska missgrepp.

Och vad händer nu då? Tjaa, svårt att säga men två steg framåt och ett bakåt har kännetecknat EU från begynnelsen. Själv hoppas jag på att kunniga och modiga politiska ledargestalter kan driva igenom ett nytt och möjligen korrigerat förslag till konstitution trots motstånd från en ofta okunnig, misstänksam och inåtvänd europeisk befolkning.

Av Lars Nilsson 07 jun 2005 14:22