Ireen von Wackofeldt i sagolandet

"Männen är djur, nej skadedjur, vi måste utrota dem." Eva åt en snabb frukost, extra mycket skinka på mackan, idag var hon på djurdödarhumör. Efter frukosten cyklade hon entusiastiskt och fylld av hopp iväg till sin akademiska verkstad på Uppsala universitet. Det var därifrån hon ledde den heliga kampen mot männen. "Med medel från staten förstås", skrockade hon på sin färd genom korridorerna "Männen vet inte att dom betalar för sin egen undergång." Eva log ett skadeglatt leende när hon trampade in på sitt kontor. Som forskare i genusvetenskap hade hon självklart tillgång till universitetets allra största kontor. Hon kastade sig över sin röda telefon och ringde sin lejde hitwoman på RUKS Rensa Ut Killarna Såklart. Efter två signaler hörde hon en sömnig röst i andra änden av luren "Ja, det är Ireen". "Agent Wackofeldt" sa Eva "det är dags nu, det är dags för den Slutliga lösningen".

RUKS hade bildats som en hemlig underavdelning av Anticimex och var helfinansierad av staten genom välgöraren Margareta Wino Ambassadör för Sverige på andra sidan Atlanten. Ireen var en framklonad dödsmaskin, skapad för att genomföra den Slutliga lösningen. Eftersom alla män var djur, maskiner och vandrade dildos hade RUKS och genusforskarna i Uppsala bestämt sig för att det var dags att göra något radikalt åt deras existens. Det hela hade börjat när Eva "den Allvetande" och hennes genuskollegor upptäckte att det existerade ett hemligt nätverk av manliga satanistiska pedofiler som ritualmördade barn och kvinnor i de djupa skogarna. Nu var det dags, nu skulle Patriarkatet eller "djurfarmen" som det också kallades förintas en gång för alla.

Ireen von Wackofeldt gjorde sig redo. Hon satte på sig sin overall, packade ned giftsprejen, mansfällorna och matsäcken. Sedan satte hon sig i utrotarbilen och körde iväg. Första anhalt var porrklubben "Bordellen Kantarellen". Här hade stormtrupperna i FeministaSS redan gjort ett grundligt arbete. Med basebollträn och järnkulor hade dom påbörjat utrotningen. Ireen kopplade stora dunken med dödskallen på till fläktsystemet på klubben. Hon behövde inte vänta länge innan de första männen kom krypande ut från klubben, omgivna av ett grönt gasmoln. "Män är djur.. tycker inte du det.. va" mumlade hon för sig själv när hon plockade fram sin hammare och avslutade jobbet. Tyvärr var hon tvungen att dräpa några sexarbetare också. "Men dom var ändå förrädare mot kvinnorasen" tänkte hon "dessutom kommer kampen att kräva vissa offer, det är oundvikligt."

Nästa anhalt Storbolaget AB:s styrelse. "Alla vet att bolagsbossar är schimpanser som kliar varandra på ryggen" tänkte hon "dags att ge dom en riktig minnesbeta". Hon smög sig in i styrelserummet, där var det tomt. "Vilken tur, då behöver jag inte använda så mycket våld" tänkte Ireen. På bordet vid varje styrelseplats satte hon en stor fälla med ett glas gratissprit. "Det vet väl vem som helst att män inte kan motstå gratissprit så att dom kan bli fulla och gå hem och våldta sin fru" tänkte hon "varje genomfört samlag är en våldtäkt." Det hade Eva lärt henne på indoktrineringskursen i Uppsala. "Nu kommer dom att kasta sig över spriten så fort att dom fastnar med huvudet i fällan, sen kommer dom aldrig att våldta någon mer" skrockade hon på vägen ut till bilen. "Bara en anhalt kvar, sen kan jag åka hem och sova efter en god dags hantverk." Hon svängde in på grusvägen som ledde till Stora skogen.

I Stora skogen hade det satanistiska manliga pedofilnätverket sin bas. "Det är här dom offrar barn och kvinnor" tänkte Ireen "nu ska dom få." hon gick och gick. Koltrasten sjöng och det började bli mörkt. Efter att hon gått ett par timmar förstod hon att hon hade gått vilse. Hon hade ingen aning var hon var, bara träd överallt. Nu hoade ugglan vemodigt, Ireen rös. Inga pedofiler, inga satanister, inte ens en man så långt ögat kunde nå. Ireen satte sig på en mossig stenbumling. Hon började snyfta tyst för sig själv. "Jag har blivit lurad, det finns inga sekter här i skogen, och nu har jag gått vilse också, dumma Eva, stackars mig." Fullmånen steg över den stora mörka skogen och Ireen kände sig plötsligt mycket, mycket ensam.

Av Martin Ekdahl 30 maj 2005 22:03