Decibel och svår att fånga

när jag sträcker ut handen
för att röra dig

blir du flyktig
när flyktighet inte får finnas
allt måste vara
betonggjutet

men du
kan ju inte veta

imman på vindrutans
insida räknar våra
andetag

fegdimman mellan oss

när ditt kroppsspråk
slåss mot orden du säger

jag bokstavspusslar
och vill bygga förklaringar
få dig att våga igen

släpp mig inte
för att jag är
ett eget solsystem
decibel och svår att fånga

men när du frågar
vad jag tycker
skakar jag på huvudet

nu kan jag inte ens
möta din blick längre

en utsträckt hand var allt
jag kunde

då går jag nu,
omöjliga ord som du
skjuter genom dimman

jag vill se på dig en sista
gång, men pressar nagelmånar
i handflatan istället

bildörr och ett tomrum
lika knivskarpt
som plötsligt

där i min verklighet
där din kropp
ska finnas

och i bilen
på väg hem
gråter jag

förbannar svarta hål
som äter ord

och över att
vi gick bort oss i feghet

Av Sandra Lundgren 28 maj 2005 00:38