Mormor på dagisbesök

Medan mamman gick för att hämta den minste, fick jag en introduktion i dagislivet av den stora. Först började vi med att upptäcka dörrmattan innanför ytterdörren. Ordning gäller och de små skorna skulle ställas upp i det höga skostället. Med en bestämd hand pekade hon på sitt namn längst ner till höger. Mormorsskorna fick stå prydligt vid sidan direkt på dörrmattan.

De grusiga små händerna som hade rört om i geggamojan i den blå lilla spannen, fick nu bli återupptäckta under vattenkranens strålar. Själv tänkte jag på hur otäckt det känns nu för tiden att ha grus och jord under naglarna, vilket inte alls tycktes bekomma dagisbarnet något. Mitt i tvättrummet står en liten minitoastol och jag var rätt nödig själv efter snabblunchen med mamman tidigare. På frågan om jag kunde få låna toa, fick jag till svar att fröknarna inte brukar kissa här inne. Hon fortsatte med att berätta om att de aldrig har sett fröknarna kissa. Förresten så har de nog ingen toa, sammanfattade den ljushåriga femåringen som torkade händerna. Vid min ålder tror jag mig med hög sanningshalt kunna påstå att det nog finns en personaltoalett i anslutning till personalrummet, vilket jag berättade för ljushuvudet framför mig. Jag fick ett negativt svar om att de i vart fall inte hade kunnat hitta det.

Nöjda med våra uträttade behov återvände vi till skohyllan och dörrmattan. Efter cirka tio minuter hade högerskon kommit på i alla fall. Tänk vad mycket det finns att samtal om med man går mellan toa och skostället. I dagisvärlden är det gott om tid för allt, hoppas jag. Oförväntat öppnades ytterdörren och en och annan stor och liten passerade över eller mellan oss. Vi hade nu fått på halva andra gympadojan. Då dök bästa kompisen upp och undrade vart hon hade tagit vägen och varför det dröjde så länge. När jag blev introducerad för den unge mannen, berättade han direkt i förtroende att han ska gifta sig med henne. Eftersom jag redan för flera månader sedan hade fått höra om den långsiktiga planen och att den dessutom är ömsesidig, så föll jag direkt in i deras planering. Min fråga till den lille kepsprydde blev därför en fråga om var de ska bo. Ja, när de blir gifta förstås. Den lilla kvinnan sade spontant att hon ska bo bredvid sin mamma och pappa. Ett hus och en traktor var planen. Eftersom hon nyss lärt sig det engelska ordet för rosa, så blev min kommentar förstås om det ska vara en rosa traktor. Ett jakande svar från henne och en komplettering från hans sida var att hans skulle förstås vara ljusblå. Eftersom jag mest själv känner till gröna traktorer, kände jag mig tröstad av att de i alla fall ska ha var sin traktor oavsett färgval. Frågorna som hopade sig i mitt bakhuvud om hur det går med jämställdheten lät jag flyga bort direkt. Här gällde nuet och dagsiverkligheten kändes alldeles för värdefull för att låta sig störas av svårbesvarade funderingar.

Hand i hand med skorna på fötterna bjöds jag sedan med på en rundvandring på dagisgården. Det lilla gårdshuset blev den första anhalten. Med huvudet halvvägs inne i boden försökte jag samtidigt presentera mig för gårdsfröknarna. De såg lite undrande på mig och jag hojtade till dem i all hast att jag är mormodern som var på besök och att mamman hämtade den lille. Sedan drogs jag i handen igen och mitt huvud rycktes ut ur boden. Det finns ju så mycket man bara måste visas när man är på besök. Lugnt konstaterade jag att boden används till förvaring för allehanda uteleksaker. Färden gick vidare till det stora grusbelagda området. Vi upptäckte klätterställningarna från håll, provsatt på gummidäck som sticker upp från marken och jag undrade om det är hjulen på en nergrävd bil. Innan svaret hann komma, dök den lille kepsprydde upp igen. Han ville följa med och undrade vart vi skulle. Vi gick över det stora grushavet och ner mot det lilla buskaget som döljer den asfalterade bilparkeringen. Här fick jag en uppvisning i trädklättring. Leende, vig och klängande tog sig den lille krabaten upp i trädkronorna som är dubbelt så höga som han själv. Att hans mamma ropade på honom för femte gången verkade inte alls beröra honom. Hon skulle också klättra upp, så han kom ner och tillsammans klättrade de. Han på insidan av det fem centimeter tjocka trädet och hon på utsidan, men det blev trångt om plats och istället gick vi vidare längs buskaget. Nästa anhalt fascinerade till och med mig. Vi stod nu mitt i pissmyrornas bo och de två unga studerade noga varje myras väg. Medan jag intuitivt försökte låta bli att stå still på ett enda ställe, ordnade och donade de unga med vattenspannen som det fanns en och annan myra i. Den hypotetiska frågan de sökte svar på är om pissmyror kan simma. Tillsammans räddade de en ur vattnet. Den kunde simma, utbrast hon som en liten solstråle. Han förstod nu att mamman tänker köra hem utan honom och bestämde sig tills slut för att det nog var bäst att följa med i alla fall. Uppfylld av att hinna med vände han sig med ett leende mot henne och försvann sedan mot dagisgrinden. Vi fortsatte med pissmyrorna. En är död berättade hon, den kunde inte simma. Ett konstaterande som framfördes med en allvarlig min.

Mamman dök upp med den lille halvsovande på ena armen. Han var fortfarande inte riktigt vaken och tittade mest förvånat och undrade hur det kom sig att mormor var på dagisgården just idag. Tillsammans tog vi alla sikte på grinden till bilparkeringen. Mamma och den lille hann gå ut innan vi andra lämnade den döda pissmyran åt sitt öde. Vid grinden blev jag varse att mitt barnbarn faktiskt brukar öppna det uppochnervända grindlåset alldeles själv. Jag fick låsa om den igen och vi började om igen så att det var hon som öppnade grinden. Hennes mun log och ögonen glittrade för nu skulle mormor följa med hem. Mormor körde i sin egen bil efter den stora herrgårdsvagnen och en liten gossehand hade nu vaknat och vinkade från den bakåtvända bilstolen. Mormor tog på solglasögonen och rattade leende efter bilen med guldklimparna i. I backspegeln krympte Dagiset alltmer och med tanken på att när vardagen kommer tillbaka, så väntar boden, trädklättringen och de små pissmyrorna på alla goa ungar igen. Ja, och så förstås på en mormor som gärna kommer på fler guidade turer.

Av Gun Lundberg 27 maj 2005 10:49