En vår av blod och våld - varför?

För någon vecka sedan blev en kille dödad på Kungsgatan. Härom helgen skedde samma sak i Oxelösund. På måndagskvällen fick någon med kniv spinn i tunnelbanan. Överallt blod, poliser och ambulanser. Det har inte börjat bra, och verkar bli en blodig sommar?

Varför? Ja, det finns givetvis många svar, men jag är trött på dem alla. Vi har hört dem förr, men det verkar inte leda någonstans, våldet fortsätter ändå. Det är inte längre gångbart att skylla på regeringen, allt detta hade skett även om Fredrik Reinfeldt varit statsminister. Jag blir trött, dyster och uppgiven.

Frågar mig, vad kan göras! Man kan inte bara acceptera och vad beror det på?

Det går inte att skylla på en allmän moralupplösning i samhället - för sådant här har faktiskt alltid hänt. Detta trots att att jag har en känsla av att det är blodigare och mer hänsynslöst i dag. Kanske jag har fel, att det inte är hänsynslösare utan det kanske är förövarna som är räddare och mer desperata.

Jag tror inte heller man kan skylla på psykreformen. Om den var lyckad eller inte kan jag inte bedöma, men jag tycker numera det är rätt bra med vakter i T-banan. Det tyckte jag inte förr. Har de psyksjuka fått det bättre - ja det har blivit annorlunda än förr, men knappast bättre, dock antagligen billigare.

Givetvis kan man fundera på om inte skolan har en roll? Ja, vi har alla gått där och många av oss slickar väl ännu de sår vi fick och funderar förhoppningsvis över vad vi tillfogade andra. Men det finns inga direkta samband mellan dålig skola och dråp, då hade vi varit många dråpare i dag.

Men det kanske är så att felet begås mycket tidigare, i den stund någon börjar bygga upp en stark känsla av underlägsenhet, eller när någon trampas på av en starkare.

I skolan, i fotbollen, i gymnastiksalen, eller på gatan, på krogen, ja överallt där någon blir respektlöst behandlad och börjar behöva en revansch - det kanske är där våldet grundläggs. Att det sedan utförs någonannanstans betydligt senare kanske då redan är förutbestämt sedan den första kränkningen.

Kanske en förtryckare som har tillåtits att trycka till någon annan och vi andra såg åt ett annat håll och lät honom hållas. Det kanske var då som han klev ut på spåret som sedan gick spikrakt mot katastrofen.

Våldet tar för sig. Givetvis är det absolut värst för de som drabbas och nästan lika illa för förövarna, således bara förlorare. Som åskådare kommer man lindrigt undan och blir mest allmänt skakad och dyster. Men vi får inte resignera. Vi måste bry oss! Vi måste börja reagera mot förtryckare, vi måste stoppa produktionen av förlorare - och det är inte något vi bara kan överlåta till någon annan. Det går inte att bara titta åt ett annat håll och tro att någon annan löser det. Vi har alla ett ansvar.

Givetvis så finns det många situationer då det är bäst att bara gå därifrån eller att ropa på hjälp, men om alla reagerar så blir det mer kraftfullt. I synnerhet om vi bryr oss om de unga, som ännu inte tappat taget. Genom att reagera tidigt så kanske något kan förhindras, vem vet. Vi måste bry oss och engagera oss. Det onda kan mötas och motverkas och vi kan inte överlåta det åt andra.

Visst vore det bra med en mer aktiv psykvård. Jag har så svårt att förstå varför sjuka människor inte kan få vård. Om det inte går så kanske man måste fundera på att låsa in dem i alla fall - men jag inser att detta är farligt. Skall vi låsa in alla som på något sätt kan tänkas ställa till något, då blir det många som sitter inne på ganska oklar grund. Inte bra.

För några år sedan reagerade regeringen på dessa frågor med att tillsätta en psykiatrisamordnare - det känns av någon anledning inte speciellt handlingskraftigt. Kanske var syftet i stället att förflytta ett ansvar...

Av Per Bengtsson 27 maj 2005 10:41