Den första Pingstdagen

Bibeln berättar om två märkliga språkhändelser. Först om ett folk som skulle bygga ett torn ända upp till himmelen i vår tids Irak. Inför detta storhetsvansinne straffades de av Gud med språkförbistring. Utan att förstå varandra gick det inte att föra ett sådant väldigt företag vidare.

I början av Apostlagärningarna i Bibeln berättas om motsatsen. Jesus hade farit upp i skyn medan lärjungarna såg på. Ledaren var borta och allting var ovisst. Kanske lika så gott att lägga ner Jesus-rörelsen. Stora skaror av judar från stora områden kom som vanligt för att fira pingsten. Den var ett slags skördefest som skulle firas av alla rättroende, om möjligt i Jerusalem

Så utspridda, förjagade judar från våra dagars Turkiet, Syrien, Jordanien och Irak fanns där med sina skilda tungomål. Lite hebreiska kunde nog de flesta, för deras heliga skrifter var mest på det språket.

Då upplever de något som alla måsta ha upplevt som ett under. Oavsett vilket hemspråk de hade så började de höra Jesu lärjungar tala på deras eget språk. En hel rad sådana språk räknas upp i Apostlagärningarnas andra kapitel. Många hörde som ett dån från himmelen och andra såg som små lågor av eld fästa sig på lärjungarna.

Detta var inget naturligt. Av berättelsen framgår klart att de närvarande uppfattade detta som ett under av det märkligare slaget. Ingen hade ens hört talas om ett sådant språkligt under. Några lanserade teorin att lärjungarna var berusade fast det var tidigt på dagen. Nu tog Petrus, kallad Klippan, till orda och försäkrade att alla elva var nyktra.

Det finns senare i Bibeln berättelser om tungomålstal som var obegripliga, som krävde översättning och så vidare. Dessa händelser sågs som mer naturliga i den första kristna tiden. Man tog det lugnt. Dämpade ner de mest pratsamma eller obegripliga. Lät gudstjänsten fortgå.

Men på den första Pingstdagen var allt glasklart. Judar och andra från hela "orienten" förstod varandra. De fick i många fall för första gången höra talas om Jesus och hans lära. Man höll inte på med något meningslöst babbel från Babylon. Det var ingen underhållning. De fick höra den nya läran på sitt eget språk. Lärjungarna hade öppet hus hemma hos sig och berättade om Jesus för alla som vill höra på. De gick omkring i Templets pelargångar och talade om Jesus. Allt fler anslöt sig så att de blev bortåt tretusen personer. Många lät döpa sig i vatten som Johannes Döparen tidigare visat.

Många tecken och under gjordes under denna pingsttid berättar Bibeln. Man sålde allt vad man ägde och delade lika mellan sig. Alla fick mat och kläder efter behov. Detta "vansinne" hade sprängkraft. Alla som var samman jublade och var glada. Men utanför fanns säkert motståndare och fiender. Men det verkade som om de var omtyckta av nästan allt folket.

"Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem." Så avrundas det kapitlet.

Utan denna dag så hade det nog aldrig blivit en kristen kyrka. Jesus hade visserligen sagt åt dem att gå ut i hela världen och omskola folk till lärjungar. Men nu förstod de att språket var inget hinder och Petrus ställde sig upp och tog på sig ledarskapet. Snart fick han till sin hjälp den lärde organisatören Paulus, som därtill var romersk medborgare med status. Nu var det åter tolv, som skulle komma att förändra världshistorien. Vår historieprofessor Harrysson sätter upp Jesus som tvåa bland de som totalt förändrade världen. Trots att Jesus sa att hans Rike inte var av denna världen. Glad Pingst!

Av Jan Brunnegård 13 maj 2005 09:32