Spanien legaliserar illegala gästarbetare

År 1980 levde och arbetade det i regionen Madrid 30,500 immigranter. Tio år senare har de ökat till 61,500. I dag, år 2005, är de cirka 800,000 till antalet. Den största andelen av immigranterna sysselsätter sig med de lågavlönade arbeten den typiske madrileñon för länge sedan övergivit; de vårdar sjuka, serverar kaffe, bygger ut staden, rensar fisk, lastar fruktlådor, bär bud, städar medelklassens hem, samt avlägsnar skräp från stadens gator och portgångar. Tillsammans formar de på så vis ett kollektiv som har visat sig vara oumbärligt för huvudstaden. Ett dygn utan immigranter är därmed liktydigt med tjugofyra timmar genomsyrade av kaos.

Alla immigranter arbetar emellertid inte "vitt", som vi skulle säga i Sverige. Den 7 februari i år och tre månader framåt fanns dock en möjlighet, för de som hade varit inskrivna i Madrid sedan augusti 2004 och kunde uppvisa ett arbetskontrakt, att registrera sig hos Seguridad Social, Spaniens Försäkringskassa. Regeringens intentioner att erkänna immigranternas betydelse och få bukt med svartarbetet anses ha varit, enligt de spanska mediernas rapportering, ett lyckosamt projekt. Och då icke att förglömma de förlorade intäkterna, huvudsakligen från arbetsgivarnas sida, som nu äntligen också kan börja inkasseras. En vecka innan registreringstiden går ut, kalkylerade den madridbaserade morgontidningen El País att de ansökningar som hittills godkänts skulle inbringa cirka 215 miljoner euro i extrainkomst till staten - per månad. Beräkningen avsåg i detta fall dokument inlämnade av immigranter i hela landet och alltså inte enbart i Madrid. Det är i vilket fall som helst ingen dålig ny månadslön.

När det fortfarande var tjugo dagar kvar fram till kl. 23.59 den 7 maj, den fastslagna tidpunkten för att senast lämna ifrån sig ansökningshandlingarna, ökades kapaciteten för att tillgodose immigranternas behov. Man öppnade ett nytt socialkontor på Avenida del Mediterráneo. Beläget i Madrids finare stadsdelar, kunde man på nyheterna kvällarna innan slutspurten skåda de timslånga köerna med bekymrade kvinnor och män från Ecuador och Rumänien, Marocko och Bolivia, Ukraina och Colombia, för att bara nämna ett fåtal ursprungsländer. Och registreringarna fortsatte att strömma in, ända in i sista minuten. Taleskvinnan för immigrations- och emigrationsdepartementet, Consuelo Rumí, underströk att den tre månader långa processen inte syftade till att hejvilt dela ut arbetstillstånd till alla som vill pröva lyckan i Spanien. Som immigrant ska man alltså dels uppfylla kravet med mantalsskrivning före augusti år 2004, dels kunna visa upp ett arbetskontrakt.

Enligt gratistidningen "20 minutos" 050510 uppskattas antalet immigranter som har lämnat in sina handlingar till 690,679, varav en dryg fjärdedel, eller 170,784, befinner sig i huvudstaden Av de sistnämnda har 5 765 fått avslag. Det innebär att en av trettio immigranter i Madrid måste fortsätta slita upp till tio timmar om dagen med en lön som en sjuttonåring i Stockholm kan tjäna ihop på sitt extraknäck på Ica i Vällingby.

Alberto Acre skrev i La Insignia 050212 om sin pakistanske vän som, för 580 euro/mån, arbetar "svart" som lärling hos en murare. När arbetsgivaren erbjuder sin anställde att erhålla ett lagligt arbetskontrakt, menar den förstnämnde att lärlingen själv måste stå för det senaste halvårets arbetsgivaravgifter !. Har den anställde inga resurser att betala, vilket gissningsvis är fallet då lönen inte ens tillåter sådana spekulationer, kunde han välja mellan att fortsätta jobba illegalt eller hamna på gatan. Vem kan Acres pakistanske vän vädja till? Ingen. Och fackförbunden kan inte heller agera då han ju enligt dem inte existerar.

I den pakistanske mannens fall handlar det egentligen inte ens om ett avslag, utan om en chans som aldrig kan tas. Kanske blir sista utvägen därför att smussla ett par euro till någon under bordet? Patricia Rocha flyttade till Spanien från Colombia för 22 år sedan. I hennes dagliga arbete som tandläkare får hon höra många sydamerikanska patienters berättelser. Exempelvis, säger Rocha, när vi pratar i hallen till hennes våning vid Puerta del Sol i centrala Madrid, känner hon en ung kvinnas som tre år bakåt i tiden emigrerade från sitt land i Sydamerika för att bo och arbeta i Spaniens huvudstad. När den unga kvinnan bad sin "chef" i Madrid om ett arbetskontrakt, vägrade denna och när hon vidare behövde operera sitt ena knä fick hon vare sig hjälp att betala läkaringreppet, eller sjukersättning för tiden då hon inte kunde dyka upp på jobbet. "Flera personer har bett mig utfärda ett dokument där jag intygar att de har varit mina patienter", säger Rocha. Hon menar att många gånger kan en sådan handling vara immigranternas enda möjlighet att visa att de har varit på rätt plats vid rätt datum. När nöden är knapp, är alla medel tillåtna. "Den desperata situationen många befinner sig gör att det till sist bildas en marknad, där man kan muta sig till falska underskrifter", fortsätter Rocha, även om hon också betonar att hon själv aldrig har tagit emot pengar eller bekräftat osanna uppgifter.

Även om immigranterna i fråga inte lyckas få arbetsgivaren att ge dem det efterlängtade arbetskontraktet, tar de sig till det fräscha kontoret på Avenida del Mediterráneo. Med ett tandläkrintyg hoppas de åtminstone kunna bevisa att de har befunnit sig i Madrid före augusti förra året. Och medan de får avslag kan Karin Larsson, 22 år gammal, svensk medborgare, bosatt i Madrid och anställd av Securitas Spanien, fortsätta jobba i projekt med en lön på minst 1100 euro/mån, netto.

Av Sofia Hadjipetri 12 maj 2005 12:51