Runar, Strindberg och yttrandefriheten

Strategiskt planerat valde den uppmärksammade pingstpredikanten Runar Sögaard att besöka Christian Luuk som håller i programmet "God natt, Sverige" på tisdagskvällen den 26 april. Då för att diskutera igenom sitt uttalande om att "Muhammed var en förvirrad pedofil" i Filadelfiakyrkan söndagen den 20 mars.

Genast satte det igång en mängd frågor inom mig. En viktig sak i detta var att välja sida, eftersom föreståndaren för Filadelfiakyrkan, Sten-Gunnar Hedin, och tidningen Nya Dagen basunerat illavarslande i frågan. Tidigare har också föreståndare Sten-Gunnar Hedin valt att gå emot pastor Åke Green i predikan mot homosexualitet och nu stod föreståndaren Sten-Gunnar Hedin inför en perifer ungdomsförsamling som har vakanta pastorer som föreläser på söndagar. En av dem är den norske predikanten Runar Sögaard.

Väl vid TV-programmet såg Runar både nedbantad och trendenlig. Det är skillnad mot den socialdemokratiska dalademokraten som i måndagens kolumn i Metro angriper Runar Sögaards parfymlukt. I samma artikel vill han belysa klassklyftorna, som är undangömda i samhället. Jag hoppas att klassklyftorna inte är desamma som parfymflaskan eller för den delen frisyren eftersom jag under 10-20 år har sett Göran Greider med oborstat hår.

Av purt intresse undrade jag hur Runar Sögaard skulle tackla den folkstorm som uppbackats av vänsterjournalister, vilka blandar antisemitiska uttalanden i sina småelaka krönikor och TT-notiser. Naturligtvis började Runar med att förklara sin avsikt, att det var ett skämt när han spontant raljerade över muslimernas heliga profet. Ifråga om deras inre upplevelse av att ha blivit kränkta bad han innerligen om förlåtelse. Detta är inget svårt för en pastor i dagens samhälle. Inte efter att Stockholm Karisma Center begärts i konkurs med drygt 12 miljoner kronor i skulder.

Finns det något objektivt försvarbart i Runar Sögaards argument om att det var ett skämt? Historiskt har medeltida svenska gycklare använt satiren som vapen mot munkarnas vällevnad. I slutet av 1800-talet blev August Strindberg ställd inför rätta efter att ha publicerat en novell om "Dygdens lön" där han indirekt anklagar prästerskapet för att ta betalt för nattvarden. Detta ledde till en folkstorm utan dess like, vilket lade grunden för dagens tryckfrihet. Då gällde det frågan Kristi gudom. Dalademokraten Göran Greider kan därför ostört häda Jesus genom att kalla honom för halvgud utan någon anmärkningsvärd folkstorm.

Utifrån sin profil som andlig coach valde pingstpastor Runar Sögaard att inte lämna sin språkdräkt, där gyckel är ett retoriskt knep för att hålla åhörarskaran vaken. Uttalandet om att "Muhammed var en förvirrad pedofil" var inte avsedd att spridas utanför församlingens regi. Ändå kom den rutinmässigt ut på Stockholm Karismas hemsida och blev därigenom ett medel för större offentlighet. Därför blir det vänsterjournalister som bär ansvaret för att de blåste i säckpipan för fältslaget mellan muslimer och kristna i Sverige. Normalt sett säger inte en person något sådant, eftersom det är förenat med livsfara. Ingen ger sig på en fiende som i ett frustrerat tillstånd är kapabel till att begå offentliga självmord. Den muslimska terrorismen är efter den 11 september 2001 den moderna västvärldens fiende nummer ett. Därför var det ren dumhet från Aftonbladets sida att publicera uttalandet eftersom Runar Sögaard inte är USA:s president som med militära medel kan försvara sig.

Eftersom satir är en avdelning under skämt, som har en bredare innebörd än den i vardaglig mening, kan det finnas ett fullgott intellektuellt försvar för uttalandet. Ur ett psykoanalytiskt perspektiv har Per Magnus Johanssons 1999 avhandling "Freuds psykoanalys - utgångspunkter" en förklaring. Inom psykoanalysen sker ett skämt i en pressad miljö. Skämtet sägs på en konstant nivå, som förtätar uttrycken till en blandordbildning med modifieringar. Vad jag menar är att om man säger något i ett pressat läge och blandar ihop orden så börjar omgivningen att skratta.

Ifråga om Runar Sögaards uttal blev det ett gyckel på hemmaplan - bland redan frälsta - där knappt någon reagerar över vad som är politiskt korrekt. Om nu Runar Sögaards uttal ska tas på fullaste allvar måste tyvärr Sverige hämta hjälp av FBI, CIA och Natospioner, eftersom staten Sverige inte förmår att ta det yttersta ansvaret mot våldet från fundamentalister - som inte accepterar debatt - utan hellre väljer våldet som en permanent lösning på konflikter.

Nu protesterade muslimerna utanför min kyrka. Lite skraj var jag för att verkligheten skulle sprängas i luften. Men, som sagt, det finns hopp för demokratin.

Det sista tål att upprepas några gånger: Det finns hopp för demokratin.

Av Peter Soilander 27 apr 2005 10:18