Utbränd - som att vara fånge i sig själv

Hur vet man när man har tagit slut?

Såklart är symptomen olika för varje individ, men det finns en del tecken som skvallrar om att hönsen inte är hemma, att korna har lämnat hagen och att fjärilarna har gått ut på strejk.

Ångest är ett bra exempel, problemet med ångest är att det också yttrar sig olika för varje individ. Ångest kan till exempel lätt förväxlas med allergier, åtminstone gjorde jag det. Det förstår väl alla att om man inte kan andas så måste det gå att förklara logiskt. "Jag har säkert mögel i badrummet" resonerade jag och vädrade.

Ångest är en finurlig funktion. Ångest är en kvarleva från urminnes tider. Ångest är ett försvar som vi kan använda oss av när vi kommer i akut fara. För mycket länge sedan kunde en sådan akut fara vara en anfallande leopard på savannen. Idag kan en sådan fara vara ett rån eller överfall. Vårt sympatiska nervsystem aktiveras och vi kan agera blixtsnabbt, spela döda eller använda oss av andra nyttiga impulser. När vi panikerar så gör sig vårt blod redo att koagulera om leoparden skulle ta sig en liten tugga. Blodtrycket stiger så att du inte ska svimma, du börjar svettas för att kroppen ska kylas ned. Blodet söker sig till alla de stora musklerna som spänns så att du ska kunna ta strid mot den där jäkla leoparden, "Nu ska han få!". Andningen påverkas, näsborrarna vidgas, luftpassagen öppnas och du blir torr i munnen. Matsmältningen och immunförsvaret lägger ned, det finns viktigare faror än baciller att koncentrera sig på nu. Levern börjar avsöndra socker så att vi ska få energi.

Att få en panikattack under ett rån eller ett överfall är fortfarande förståligt, men varför får vi det i duschen innan vi ska gå och jobba eller när vi står och lagar en god lördagsmiddag? Det finns fler faktorer än direkta hot som kan utlösa en sådan här reaktion. Långvarig stress till exempel.

Lever man med stress i sin vardag så kommer kroppen att alltid vara förberedd på fara, personen går ständig omkring med en hög spänningsnivå i kroppen och man är alltid redo att utlösa en panikattack vid minsta tecken på fara. Det kan räcka med en klökningsreflex under tandborstning eller lite prassel i buskarna när vi är ute på vår söndagspromenad. Har man väl en gång upplevt en panikångestattack blir ju den en fara i sig och man hamnar i en ond cirkel som är mycket svår att bryta och som omedelbart skapar ännu mer stress i vår tillvaro.


Självmordstankarna kommer som en tjuv om natten. Man vaknar inte bara upp en dag och vill dö, det är en process, det kommer smygande. I mitt fall började det som drömmar. Vansinnesdrömmar. Om man är en lagom väluppfostrad och ganska välanpassad person så kan man inte greppa om det som nu kommer att hända. Det är så skamligt att man gömmer det i den hemligaste vrån man har. Det kan säkert gå till på många olika sätt, jag började höra röster. Dom kom till mig när allt var tyst och lugnt, oftast när jag skulle sova. "Du kan lika gärna hoppa ut genom fönstret" sa "hon" i mitt öra. "du har misslyckats med allt i ditt liv, det finns ingen mening med att du lever överhuvudtaget, du är äcklig och ful och du borde DÖ!"

"Lämna mig ifred" grät jag "snälla försvinn". "DU FÖRTJÄNAR INTE ATT LEVA! DÖ DITT VIDRIGA SPÅN" skrek "hon" om och om igen. Rösten var så hög att jag var säker på att andra också kunde höra den. Jag började fundera på om "hon" kanske hade rätt.

En morgon när jag vaknade så var det något som inte stämde. Det låg en påse på mitt nattduksbord. Påsen hade dagen innan legat i köket och varit halvfull med jordnötter. Nu låg den bredvid min säng och var tom. "Jag håller på att tappa det på riktigt nu" tänkte jag. Jag hade alltså börjat gå i sömnen. Det blev värre. P-piller försvann, saker flyttades och en natt vaknade jag på golvet.

Jag var så rädd under denna tid och fasade för att "hon" med rösten på något sätt skulle ta över och få mig till att hoppa ut genom fönstret. Det verkade ju vara så viktigt för "henne" att jag skulle dö.

Så, man börjar uttala orden. "Jag vill dö" Det känns obekvämt först men efter ett tag när man har tränat lite så är det lika naturligt att uttala sin dödslängtan som det är att uttrycka hunger eller trötthet. Man är ju så anpassningsbar.

Det är fruktansvärt jobbigt att tappa kontrollen. Att inte kunna lita på sig själv. Har du varit en sansad och välanpassad människa går det helt enkelt inte att förhålla sig till detta nya vansinne. Vad är det som pågår?

Det som pågår är en inre dialog. En övertydlig dialog. "Hallå! Fattar du ingenting?" Kroppen har fått nog, den orkar inte leva under ditt diktatorstyre längre. Du har förvägrat den sömn, glädjestunder och harmoni. Du gav den inte mat när den ville äta och den fick inte vila när den var trött. Du har tvingat den att mot sin vilja göra precis så som du ville, grundat på vad man borde och måste. Du lyssnade inte på magkatarren, migränen, ångestattackerna, febern, den sjukliga tröttheten, värken, skoskavet, förkylningen, mardrömmarna, sömnstörningarna, huvudvärken, ledsamheten eller sorgen som du kände i ditt hjärta. Eftersom du verkar vara ganska trögfattad så känns döden nu som en naturlig utväg. Det var ju ändå dit du var på väg, mot hjärtattackerna eller bilolyckorna. Varför inte göra slut på det hela nu?

Jag vet att jag talar mycket om symtom och om sjukdomen och jag ska komma vidare. Men, det är viktigt att vi förstår att det är just det, en sjukdom. Det är en sjukdom som inte syns och därför är den förrädisk. Den kan yttra sig på många olika sätt och kan sluta nästan hur illa som helst. Eftersom sjukdomen lägger sig som en blöt filt över Din hjärna så är det lätt att tro att det är du, men det är det inte. Och viktigast av allt är att du förstår att du inte dålig, det enda felet du eventuellt gjorde var att vara lite för duktig.

Försäkringskassan har inte velat betala mig en rättvis sjukpeng eftersom jag valde att sluta mitt ena jobb istället för att sjukskriva mig. Då jag sa upp mig hade allt detta jag skrivit om redan hänt och pågått under en lång tid men jag hade fortfarande inte förstått att jag var sjuk. Jag trodde bara att jag inte var duktig längre, och jag skämdes djupt. Försäkringskassan hävdar vidare att jag borde ha vetat bättre än mina läkare och förstått att jag var sjuk. Försäkringskassan har inte hängt med in i 2000-talet och vet uppenbarligen ingenting om depressionssjukdomar. När man är mitt i soppan vet man faktiskt ingenting förutom att det antagligen blir bäst om man gör slut på det hela.

Jag vill beskriva det hela som att man är fången i sig själv. Någonstans djupt inne i min kropp satt jag själv, mitt i stormens öga och visste att allt skulle bli bra. Men den känslan var inte större än ett knappnålshuvud. Mitt lilla knappnålshuvud var totalt överröstat av min livrädda kropp, "hon" som skrek hela tiden och vad alla andra tyckte att jag skulle göra. Vad kan ett litet knappnålshuvud åstadkomma mot en kropp på 182 centimeter i panik? Tydligen en hel del men det tog lång tid.

Jag förstår att detta kan låta förvirrat och det är också precis vad det är. Jag lovar att jag kommer att bena upp det men tills dess kan vi ju fundera över, "Hur i helvete kunde det gå så illa?"

Av Jenni Berndtson 19 apr 2005 13:08