Kort om en skjorta

Jag minns hur hon den morgonen satt som vanligt på sängkanten i sovrummet, hennes rygg skakandes ännu av snyftningar. Hon envisades att inte se ledsen ut när jag såg på, fastän jag visste. Jag måste ha fått reda på det den dagen, jag måste ha varit fyra-fem, som jag kom tillbaka från lekis och hörde hennes kvävda gråt i farstun. Jag gick inte in utan lyssnade uppmärksamt utanför. Kopplade för första gången ihop två och två. Förstod.

Efteråt fick jag för vana att öppna lite dörren på glänt varje gång jag hörde att hon grät. Hon brukade sluta direkt, här är jag älskning, kom in. Jag gick sakta mot henne, som om jag hoppades att någonting - jag vet inte vad, någonting oförklarligt, mirakulöst, mystiskt - skulle ändras under den bråkdel av tidsrymd som det tog att gå i små steg mellan dörren och sängen. Någonting som fick allt, allt att bli bra igen för mamma och mig.

Pappa var inte hemma. De hade fört bort honom igen för flera månader sen, i den mörkblåa jeep vars stötfångare bak hängde lite snett och saknade nummerplåt. Vi gatupojkar brukade skämta att den behövde lagas, men vågade aldrig närma oss den när den parkerade på vår gata. Det var som om det bodde ett monster i den bilen. Pappa hade väntat på dem i trappan, hälsat artigt goddag, och frågat dem om han fick lov att ta med sig lite extra cigaretter. Sån var han, min pappa: artig, och djävolusiskt envis.

Svårast för mamma var att inte veta. Om han skulle komma tillbaka eller inte. Om hon behövde låna pengar till läkare eller till en kista. Om vi skulle få bo kvar eller inte. Mamma stelnade som under elchock varje gång telefonen ringde.

Det svåraste för mig, det var att se henne gråta.

Sovrummet var vitkalkat som hela huset men mörklagt med tunga mörkblå lakan. Undra varför jag ännu i dag avskyr den färgen. Hon hade ett knyte i sängen. Vita, billiga plaspåsar, såna som man sålde i mjölkaffären å 100 dinarer styck, virade kring någonting. Hon vecklade ut dem, det var pappas skjorta. Den som han haft dagen innan de tog honom.

Hon luktade på den.

-Mamma, får jag lukta på pappa?, -sa jag.

Hon rufsade mig trött i håret och satte mig på sitt knä. Jag fick lukta på skjortan. Den doftade pappas kroppslukt, cigaretter och qebap. Vi hade varit ute och grillat dagen innan de kom.

-Vi tvättade alla hans kläder på kvällen, -sa mamma beklagande. -Förutom skjortan, som han inte ville ta av.

Jag minns inte vad som hände sen den morgonen. Minnet bryts här. Som en film som går i repris börjar det rulla från början igen. Mamma gråter i sovrummet. Hon sitter på sängkanten. Vitkalkat mörklagt. Mamma, får jag lukta på pappa.

Plastpåsen stoppade hon alltid i vänster hörn i sitt vita klädskåp, under flera lager av mina gamla babykläder och babyskor som hon sparat, jag vet inte varför. Jag gick aldrig dit själv, virade aldrig ut skjortan på egen hand, sökte aldrig efter pappa själv. Jag gjorde det alltid med mamma. Jag brukade vänta på henne. När jag kände att saknaden var som våldsammast kunde jag ringa henne, och hon kom alltid hem genast.

När vi flydde lämnade vi påsarna, mina babykläder och mamma kvar.

Pappa var med.

Av Shqiptar Oseku 16 apr 2005 12:54