Alla tittar maktlöst på i kortsiktssamhället

Den röda tråden är frågan om vem som har bestämt att det ska vara så här. Eller snarare, varför tittar alla bara på, även de med makt? Varför görs inget för att styra utvecklingen? Har alla avsagt sig visioner, strategier och styrning över hur vi ska ha det?

1. För en tid sedan stod det i lokaltidningen om storföretaget som outsourcat en icke kärnfunktion. Denna funktion hade sålts till ett annat storföretag och nu varslade det företaget. Det är för dyrt/olönsamt att fortsätta som tidigare, säger ledningen. Det blir billigare i Indien. Inga anställda vill uttala sig. Är det rädslans kultur som råder på arbetsplatserna, frågar sig reportern. Jag undrar vem som vill ha denna utveckling.

1.2. En kort period var jag en slags konsult på ett annat storföretag. En gång intervjuade jag personalchefen som sa att det gällde att hitta en trygghet i sig själv och sin kompetens, inte i vad gruppen gjorde. För grupperna och tillhörigheterna slogs sönder hela tiden i nya omorganisationer. I korridorerna låg en tung känsla av maktlöshet över saker som skedde över de anställdas huvuden. De gjorde sitt jobb, men det räckte nog inte. De var nog inte tillräckligt lönsamma.

1.3. Denna maktlöshet kändes även på mindre företag jag varit på. Man vill att allt ska vara som förr, men det är som tiden vill något annat. Det är inte tillräckligt lönsamt. Kunderna vill ha kortare tider, vilket de får med ny teknik och bättre service. Men det räcker inte, nu vill de också ha lägre räkningar, vilket de till slut också får. Marginalerna sjunker, allt ska ske snabbt och billigt. Till slut vill kunden inte ha något alls, utan gör allt själv, med ny utrustning och personal som har tid över. Visserligen blir inte resultatet så bra, men det kostar nästan inget. Och de slapp säga upp folk. Alla håller tyst och jobbar på, väntande på något.

2. På sjukhusen får man vänta längre än man tror. På akuten och på vårdavdelningarna skriker folk på hjälp medan personalen hastar förbi. Vem har bestämt att det ska vara så? Vem har bestämt att inte göra något åt det? Har vi väljare verkligen sagt att vi vill ha det på detta sättet?

3. Ser kocken Jamie Oliver på TV, där han brottas med den usla brittiska skolmaten. Ungarna får färdigprocessad mat med en massa tillsatser som är ohälsosam, saknar näring men innehåller tillsatser av alla de slag. Barnen blir okoncentrerade - men det är billigt, det går snabbt och ungarna gillar det. Se där ett dilemma. Självklart vill man ha mat och andra produkter som går snabbt, ser bra ut, uppskattas av "kunden" och är förvånansvärt billiga, javisst. Men man tror också att det i skolans organisation och beställningsapparat inte bara finns kortsiktiga ekonomer utan kunniga och ansvarsfulla människor som ser baksidan av detta. Och bestämmer att maten måste uppfylla andra kriterier än de rent ekonomiska.

4. Vissa saker blir billigare, andra blir dyrare. Jag kommer ihåg när min far köpte en ny Mercedes, det var den sista som gick att få för under 100.000 kr. Vad får man för 99.000 idag, minsta Fiaten? En Svensson-Volvo kostar en kvarts miljon. "Alla" verkar ändå ha råd med dem. Beror det på hur man räknar?

4b. Man har inte råd att t ex bygga bostadsområden utan att klämma in stora hus på så små tomter att det närmast ser groteskt ut. Men det hade man visst förr. Var vi rikare förr? När familjer hade råd att leva på en lön; när man bara hade högst en bil/hushåll; när skolorna var … ; etc. Eller räknade vi bara på ett annat sätt förr?

4c. Kom att tänka på ett dagis som lades ned p g a en dramatisk hyreshöjning. Inte för att de fått en ny hyresvärd kommunen eller för att huset skulle renoveras, utan för att någon har bestämt att värdet på det gamla huset plötsligt skulle räknas upp. Nu står det där tomt och outhyrt. Det var väl inte meningen?

Alla verkar skylla ifrån sig. Det är marknaden, kunderna, utvecklingen, tiden... Och visst verkar det som om politikerna också skyller ifrån sig på någon högre makt. Storföretagen eller EU kanske. Men de verkar lika förvirrade.

Var finns makten i dagens kapitalism? Knappast hos den missnöjde, enskilde konsumenten; kanske hos konsumenten som en anonym massa som styr med sina köpbeslut? Men det blir ju att styra i efterhand, från fel håll, utan riktning oj, där krockade jag med något, jag svänger och kör ditåt i stället så länge det går bra.

Kanske är det ekonomerna som fått mer makt än tidigare? Mycket handlar ju om hur man räknar, och det bestäms av rådande trender, politik, slump, etc. Ofta har det slagit mig hur man exempelvis gör olika statistiska undersökningar och tror sig hitta något intressant, men hur ofta vet man vad man mäter?

På samma sätt ifrågasätter jag hur ekonomerna räknar. Inget intressant är ettor och nollor, svart eller vitt, enkelt kvantifierbart. Vet man vad man gör? Tillåt mig tvivla.
Och på lite längre sikt, vad vill man egentligen? Finns det någon sådan tanke? Jobbar alla på som sjutton bara för att skaffa sig en så bra pension som möjligt? Idag finns inga pengar till preventiva åtgärder som lönar sig mångdubbelt i slutändan. Samhället präglas av kortsiktigheten, det är som om man vill blunda för framtiden. Det är kanske det unika för vår tid.

Av Per Björkholm 08 apr 2005 11:35