sourze.se

Piter, persikor och kokosnötter

Sitter på uteserveringen utanför metron Gostinij Dvor i skydd mot det plötsliga ösregnet med den billiga ölen i ett fast, kärleksfullt grepp.

Maritimt klimat är det visst här, och inte tog jag med en regnjacka inte, eller en jacka över huvudtaget, det kostar ju pengar. Nu finns det ju paraplyer att köpa i vartenda hörn och jackor också, till en billigare penning för den delen. Här står det lite varstans en gubbe och håller upp en fisk, en annan har en gammal kofta från när förra seklet var ungt, en tredje säljer plastkassar och gud-vet-vad som kan rotas fram ur garderoben. Men paraplyinköp det är ju en ansträngning och bör därför undvikas. Hur svårt kan det vara?
"Zontik, pozjalujsta. Skolko stoit?" och saken är klar, men jag är paralyserad av alla intryck, sömnbrist och svärmar av ryska och engelska ord och grammatiska regler som tar min hjärnverksamhet i anspråk och inte minst konstant småberusad, för ölen... ölen mina vänner kostar 9 kr!, och väl här måste jag väl anpassa min svenska pudels kärna till den feta ryska myllan av komplett vansinne. Jag menar det är ju trots allt Dostojevskijs hemstad... och jag är ju en nizkij tjelovek och vad det betyder vet man om man läser först meningen i Anteckningar ur ett källarhål. Se bara vad han kan, författaren till denna artikel. Hellre då sitta här i skydd mot regnet med ännu en billig öl... och bara observera. Det dåliga samvetets kulturattaché håller just på att värva duktiga, präktiga mannar. Spejarna ligger i buskar och snår och krypskyttarna har bundit fast sig som finska gökar i trädkronorna. Jag måste ju göra mina kulturella vallfärder i detta den ryska historiens Mekka och besöka Eremitaget, Vinterpalatset, Achmatovamuséet, Finska stationen, Majakovskijs olika hak och det ena med det tredje gånger det fjärde upphöjt till det sjätte... och inte minst Tsarskoje Selo och Petrogof utanför stan och håhåjaja. Jag får väl helt enkelt komma tillbaka. Jaja, det blir nog tid till det... senare.
Jag är just nu mer inne på att åka ut till räjongen med det allra sämsta ryktet i hela Piter och se tvättäkta rysk misär när den är som värst åtgången. I jämförelse med dessa förorter våra är Rinskbyar och Tenstor och Gottsundor rena kälkborgarparadisen och visserligen är allt relativt, men är det inte ett jävla gnäll på oss svenskar ibland? Visst finns det uteliggare i Stockholm och andra svenska städer, men nu när jag sitter här med min öl som den nyblivne tillfälligt nyrike turistande västerlänningen behöver jag ju bara snegla åt vänster och titta på mannen som sitter där ihopsjunken till skydd från regnet för att förstå att även olyckan och eländet är relativa.

Han har nämligen en vulkan där vanligtvis ögonhålan brukar sitta och längs ut vill liksom vad som är mer likt ett koöga poppa ut. Jag tror att om jag skulle gå fram och peta på vulkanen skulle ögat förmodligen, swooosh, flyga iväg och efterbörden skulle inte vara mycket mer aptitretande.
Herregud, tänker jag, det är ju faktiskt en annan människa, eller persika förresten, jag är så trött på ordet människa, persika låter bättre. En stackars rutten persika som har att släpa sig fram genom det helvete som återstår av hans liv. I det helvetet måste döden vara en befriare.

Det bor 150 milj persikor i Ryssland, fast alla är ju inte persikor, vissa är kokosnötter, som överallt annars. Rättning då: Det bor 150 miljoner persikor och kokosnötter i Ryssland och ingen är den andra lik, vissa har vulkaner där ögonhålan borde sitta. Jag borde egentligen gå fram och be att få ta ett kort, kanske ge honom tvåhundra rubel eller så för besväret, det är ändå sextio kronor och räcker gott och väl till en flaska vodka och cigg. I hans situation skulle en flaska vodka och cigg vara mer än behövligt.
- Feg du är, vågar inte fast du borde, för värre har man inte sett på länge. Men respekten då. det handlar väl om det inte minst.

Längs Nevskij Prospekt sitter en kvinna med en skylt och tigger pengar till en operation enligt den lilla kartongbiten till skylt har att meddela. Benet är blottat och utsträckt och hamnar i samtliga förbipasserandes blickfång. Det är nämligen helt uppsvullnat och blått. Det ser ut att vara frostbitet och det enda som lär hjälpa är väl att fram sågen och en magnumbutelj samogon. Av hennes framgångar som tiggerska att döma lär hon få göra det på egen hand. Kopekerna hon drar in räcker kanske till en såg om ett år sisådär. Och kanske samogonet gör slut på hennes lidande, det händer ju allt som oftast i detta vodkabältets förlovade land.

Detta är ju naturligtvis bara en liten bråkdel av en bråkdel av den yttersta misär som återfinns i detta land som en gång levde på vackra utopiska drömmar om persikans natur. S:t Petersburg firar i år 300-årsjubileum och det har följaktligen skett en rejäl uppsnyggning och upprensning av staden, som till och med efter ryska mått mätt har varit ökänt nedgånget. Nu har man åtminstone i de centrala delarna snyggat upp fasaderna och det räcker ju bra det för att finta oss övriga persikor, vi dömer ju allt som oftast hunden efter pälsen. Vi knackar sällan på och stiger in, och avocadona vi köper i butiken. Ja, ni vet hur det brukar vara med den saken. Kanske är en del människor också som avocados, ett mellanting mellan persikor och kokosnötter. Men någonstans måste ju gränsen dras, annars skulle det finnas ananasar och bananer och äpplen och då skulle allting bara bli än mer förvirrat. Nä, det får räcka med persikor och kokosnötter. En viss dogmatik är av nöden, förvirrningen är ju av allt att döma ändå total.

Det var så roligt. Jag måste skratta. Upphämtad à la 30 lyx på flygplatsen av mucklochauffören, mest lik en rysk torped och lotsad genom femmiljonerstaden över stock och sten av hålen i gatan att döma. Mitt första intryck. Det har stannat en bil längs motorvägen. Aha, tänker jag, en unge som måste kräkas eller pissa. Nej, en hund som måste skita uträttar sina behov vid ett ensligt beläget träd. Husse står och röker lutad mot bilen, trafiken flödar, hunden okopplad. Det tänder varningslampor i min omhuldande svenska själ. Men detta är Piter, Ryssland och sånt tjafs som säkerhetsbälten är "ne nado".

En skön inställning till livet och döden av den följande bilfärden att döma. Människor, flåt, ähum, persikor, kokosnötter, bister rynkade, inte släta fetgosiga svenska hudlotionsreklampelare, jäktar. Trafiken hetsar. Det är ett visst annat tempo än i Svedala. Antalet bilar har tiodubblats på tio år, vilken tur då att alla vägar är anpassade härvägar, om nu pansarvagnarna skulle behöva ta sig fram i händelse av tredje världskriget. Piter har inte glömt belägringens 700 000 döda, lika många som det samlade antalet stupade brittiska och amerikanska soldater under andra världskriget, vilket för tanken till vem som nu egentligen vann "Det Stora Fosterländska Kriget".
- Jag skulle vilja ta körkortet om någon iakttog lagen, det är ett allmänt problem här i Ryssland, säger min lärare vid ett senare tillfälle.

Diesel - det luktar Östeuropa. Lador, Zjiguli och Volgor delar utrymme med importerade västbilar, tydligen en lukrativ sysselsättning, ty min vän Artjom vill veta priserna för begagnade Volvo i Sverige. Man kan tjäna pengar. Vi kollar upp priserna och tullskatten. Hmm, tydligen en allra mest lukrativ sysselsättning om de är stulna. Västbilar ställer du inte på gatan det finns speciella inhängnade parkeringar med övervakning för dessa, sovjetiskproducerade bilar kan du ställa på gatan de håller ändå bara i tio år. Men allting förändras svindlande snabbt nu när den välsignade kapitalismen äntligen kommit till sin rätt.


Om författaren

Författare:
Ambjörn Madegård

Om artikeln

Publicerad: 03 apr 2005 23:04

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: