Big Bang-teorin rasade

Jag var 14 år gammal och helt säker på att jorden kommit till genom en Big Bang. Så enkelt var det bara, BANG och så var det klart. Gående genom skolans lokaler gick jag lite och dagdrömde om var min försvunne far kunde befinna sig och syssla med, då vi inte fått ett livstecken på fem år.
Det kan ibland vara lite mera spännande när man inte riktigt vet vad ens pappa gör, och om nån frågar kan man till exempel säga : Det får jag inte lov att prata med utomstående om, så var vänlig att inte fråga mig om det. Visst låter det mystiskt och saftigt, och sånt har ett visst värde i den åldern, mystik kan ge dig en högre status när du är i fjortonårs åldern. I alla fall kom jag gående utan några större problem i livet, jag visste att man skulle ha LEE-jeans och jacka, de skulle vara slitna och i bröstfickan skulle man ha Röda Prince, tjejer skulle ha en borste i vänstra bröstfickan, det var bara så, gymnastiken skulle man inte närvara på, som kille kunde man bara skita i det, som tjej var det lite svårare då en tjej inte skulle vara en värsting, utan bara vilja bli det, så de kunde ofta skylla på mens eller något, och ändå vara med de spännande killarna när andra sprang och hoppade bock. Det var en ålder när allt var så självklart att det endast fanns ett sätt att förklara och göra saker och ting på, det var bara så.

Självsäker, oblyg och osårbar kom jag gående och plötsligt sa det bara PANG !

Jag såg henne komma gående längre bort i gången och var lite osäker på att jag verkligen såg rätt, fanns det verkligen så vackra varelser, vem hade stannat jorden, den snurrade inte längre, det var ont om syre, i alla fall där jag stod. Hon tog ut sitt tuggumi och snurrade det på ett sätt som gjorde att man till och med kunde tänka sig att vara hennes tuggumi, för livet. Aldrig hade jag sett en tjej som var så otroligt vacker, allt var rätt, minen, leendet, ögonen, tänderna, håret, allt. Med ens gick det upp för mig, det finns ingen chans i universum att en big bang skulle kunna vara början till denna skapelse, icke, detta kan endast vara skapat av en gud, gud måste finnas så är det, det måste vara den enda förklaringen, därom behövde jag aldrig mer tveka. Hon passerade, log, och efter henne kom en doft som jag senare skulle få veta hette "Blase".
Jag kände med ens att det kunde kvitta om jag fick en Puch Dakota på min femtonårsdag, jag tar tillbaka min önskan och bön om att få samma som alla andra för en gångs skull, det gjorde inget om vi inte hade råd med det, åt helvete med alla mopeder och att få vara som alla andra, det finns bara en sak jag vill ha, och får jag det ska jag aldrig mer be om något, jag lovar. Varje dag möttes vi, log mot varandra och stod i rökrutan, korta perioder som aldrig räckte för att börja prata om något som kunde intressera henne, mina intressen kunde kvitta, bara jag fick henne att förstå att jag var lika unik, fast på insidan.

Hur skulle jag kunna få henne att förstå att världen är en livsfarlig plats, och att jag måste skydda henne, ingen var bättre skapt till detta ändamål än jag, och tänk, bara tänk om hon inte förstår hur fantastisk hon är och slösar bort en massa tid med någon fjant som inte begriper att hon är unik. Varje dag på väg till skolan våndades jag över möjligheten att hon skulle vara sjuk, frånvarande, och där skulle jag komma i tid till skolan utan anledning, och tänk så onödiga rasterna skulle vara, så meningslöst allt skulle vara om inte hon var där.

Jag såg en rast när hon tog upp den lilla parfymflaskan som innehöll doften, den var smal och avlång som en mascara och blå till färgen, äntligen såg jag vad den hette, och efter skolan åkte jag ner till stan för att köpa den, jag kunde numera nattetid när jag hade svårt att somna, spraya lite på handleden för att sedan gömma flaskan igen, för tänk om någon hade vetat att tuffa jag gjorde något sånt, bara för en tjej. Nätterna var ibland olidliga, jag låg och fantiserade om hur mitt liv kunde se ut om jag varit som alla andra, en i mängden, nu var jag inte det, hade aldrig känt mig som det och skulle aldrig göra det heller, att få vara som de andra är inte alla förunnat, inte för att det värderas av dem som är det, men tro mig, för oss som inte känner oss så finns det ett stort värde i det. Att ha två föräldrar, bo i ett hus, ha föräldrar som gett en regler och tider vilket i sig gör en som alla andra, jag hade inte det, och på något sätt saknade jag det just då, för att om jag på något vis kom henne närmare så skulle jag till slut träffa hennes föräldrar, och vad skulle dom tycka om att deras dotter var med en kille som inte var den som alla föräldrar ville ha som blivande svärson, t ex handbollspelande, friskiskille med cirka 3,5 i snittbetyg, inget geni men bra nog för att kunna förse deras dotter med ett genomsnittligt liv, allt lagom är perfekt, och lagom var inte några ramar jag platsade inom.

Allt verkade så omöjligt ända tills en dag när jag frågade henne rakt ut om hon var ihop med någon, jag sa att jag såg att hon hade sitt eget halsband, och var man ihop med någon så hade man den personens halsband. Hon svarade att hon faktiskt inte var det, och var jag tog modet ifrån, eller om det var helt och hållet galenskap nedärvd från tidigare dårar i släkten vet jag inte men jag frågade faktiskt henne om hon ville vara ihop med mig, och vet ni vad? Hon log stort och svarade jaaa! Hade man kunnat frysa ögonblick så hade jag varit frusen än, det måste bildas konstiga kemikalier i hjärnan när sånt här händer för det blev som ett fyrverkeri i hjärnan och det kändes som om jag skulle tappa alla spärrar och rätt upp och ner bara bli knäpp. Detta var för mycket att ta in, och samtidigt skulle man röra sig sakta framåt och ge henne en puss som sekunden efter skulle bli en kyss, och våra jeanskläder blev ett i en halvhångelkyss som gjorde att alla andra som var som alla andra, för bara ett ögonblick, ville, för en liten stund, vara mig.

Tyvärr blev livet ganska grymt efter detta men jag måste sova nu om jag ska orka jobba imorgon, så jag fortsätter en annan dag. Sov gott Sverige.

Av Angus Liddell 01 apr 2005 10:39