sourze.se

När man faller

...

Juletid 2001
Här sitter jag och mår som en gris inför julen. Slakten har börjat. Den skumpiga resan dit antyder det och dödsångestens skrik och feromoner är allestädes närvarande i luften. Jag undrar vad det är för fel på mig. Allting snurrar och alla begrepp står på ända. De sträcker sig ifrån mig och vill inte samlas ihop till en behändig kärve att sorteras in i ladan för vinterns lagring. Konstiga drömmar hemsöker mig om natten. Jag kommer inte ihåg vad de handlar förutom att de bär med sig en känsla av vanmakt inför livets grymma kretslopp. En dörr öppnades som jag inte hade för avsikt att kliva igenom, men en lömsk vindstöt knuffade in mig genom dörrposten och sedan dess har jag fallit handlöst virvlande genom detta svarta mörker. Det är nu ett år sedan jordsättningen av min lilla syster och jag tänker en hel del på vad som återstår av henne där nere i kistan som vi sänkte ned en dag. Sådant ska man inte tänka på, men jag gör det. Min systers död är delvis orsaken till detta tillstånd men jag var redan på väg eftersom min ständiga nyfikenhet inte hade hållit sig från att öppna den förbjudna dörren på glänt. Kunskap har ett pris ibland. Den måste tyglas att veta sin plats annars sliter den och drar i dig tills inte minsta lilla köttslamsa finns kvar. Nu sitter jag med min självrannsakan och vet inte vad jag ska säga. Jag befinnes skyldig hur jag än vrider och vänder och ingen offentlig försvarare står en chans mot den egne åklagarens tunga artilleri. Det enda av allting jag borde veta jag säkert vet är att saker och ting är så uppdämda i min korkade lilla degklump till hjärna att jag inte kan se vägen som ligger där framför mig. Jag står med min ambivalens inför alla möjliga vägar och alternativ och får därmed varken något hugget eller malet. Kunskapen jag har förvärvat och som det skulle vara någon nytta med ligger deponerat på godsinlämningar på små järnvägsknutar över hela förbannade världen. Förvisso inlåsta i tryggt förvar men tyvärr har jag i egenskap av dokumenterad idiot tappat kvittona. Personalen är av det stuket att när man nu för en gångs skull får någonting man kan jävlas med någon om, så måste man ta tillfället i akt. Man ska trampa nedåt när man har chansen. Jag har därmed inte lärt mig ett smack under den eon som mitt liv har varat och jag undrar om det alltid ska förbli så? Jag står nämligen inte ut. Jag står inte ut med att släpa mig fram på universitetet utan att kunna producera det ynkligaste lilla pm. Jag står inte ut med att inte kunna skriva en rad på uppsatsen utan att få panik för att jag har missuppfattat just precis alltihop, och ändå, vem bryr sig? Min syster är död.

Klockan är två den måndagen 4 december år 2000. Det är ett år tidigare och jag är nyligen uppstigen. Har det festats? På en söndag? Sannolikt. Jag bor i ett kollektiv med mina kumpaner på Rackarberget i Uppsala. Det är idylliskt på sätt och vis men kanske inte det sätt jag borde leva mitt liv. Jag har tagit på mig kläderna och packat väskan för att bege mig hem till mina barns mor. Vi har varit separerade ett tag, men återupptagit samarbetet som särbos. Pekka sitter i köket på kökssoffan som jag köpt på myrornas. Den passar perfekt. Vårt kök är legendariskt och med trasmattorna och de rödlilla gardinerna är sjuttiotalskänslan fullbordad. Mjuka sjuttiotalister som sätter upp gardiner, bara en sådan sak. Jag är väl rätt glad känns det som. Mina studier har jag glatt skjutit upp under hela hösten under allehanda förevändningar, men det saken egentligen gäller är jag hatar dessa seminarier där man ska sitta och tycka för tyckandets skull. Egentligen är det en bra metod, det är bara det att jag får sådan prestationsångest att allting bara låser sig. Löjligt och jag vet att det är löjligt, vilket gör det än löjligare. Så jag nöjer mig med att hata seminarierna. Det är bra så. Ingenting är tipptopp, men när jag erinrar mig den dagen var det den sista dagen jag skulle vara glad på det uppsluppna, lättsamma sättet och idag tror jag nog att jag aldrig kommer bli det igen.

Telefonen ringer med ett dovt surrande eftersom ringsignalen är sönder. Rätt bra emellanåt. Ingen som ringer och väcker en när man behöver sova länge, länge varje dag. Man studerar ju och det är väääldigt krävande. Jag svarar och det är min mamma. Det räcker med första stavelsen och så är jag på helspänn: "Det har hänt någonting hemskt och du måste komma hem". Jag frågar vad det är som har hänt, men med det tonfallet vet man redan vad det är. Man vet vad det är. Någon i min familj har dött. Hon tycker jag ska ta en taxi med min bror som bor nästgårds, men jag vill cykla av någon anledning. Peter frågar vad som har hänt eftersom han ser på mig att det är någonting som verkligen har HÄNT. Jag säger att det har hänt någonting, någonting väldigt dåligt. Jag cyklar på min nyinköpta skräpcykel en mycket virrig väg hem till mina föräldrar för mina tankar är på annat håll. Jag försöker räkna ut vem det är. Är det min vilda lillebror som har lyckats ramla ned från balkongen? Är det min arbetsnarkoman till far som tidigare har haft utbrändhetssymtom? Det kan vara vem som helst.

Jag anländer till slut och cykeln, ja, den ska man ställa i cykelstället och sedan ska man låsa den, ja, och när man har låst cykeln då ska måste man öppna portdörren, just det det, ja. Jag går med tunga steg uppför trapporna. Kanske ska man räkna stegen? Det kanske tar längre tid då? Har förresten inte forskarna kommit på något sätt att frysa tiden ännu? Kan vi inte frysa tiden så kan jag sitta där i den frysta tiden alla mina dagar och kanske några eoner senare kan jag hitta ett maskhål ut mot ett lyckligare parallellt universum? För det här jag befinner mig i nu när jag närmar mig det allra, allra sista trappsteget kommer förvandlas till ett helvete utan like. Jag öppnar dörren. Min far kommer emot mig och kramar om mig. Hela hans själ gråter som bara en förälders själ kan när den har förlorat ett barn och han säger att min syster Sanna är död.


Om författaren

Författare:
Ambjörn Madegård

Om artikeln

Publicerad: 17 mar 2005 22:07

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: