II

Jag trodde inte, anade inte, förstod inte att allt kunde sluta så här fort. Plötsligt är jag ensam, plötsligt strålar tomheten igenom mig, vänder mig ut och in för att tomheten ska synas, för att hjärtlösheten ska hängas ut. Det varma lakanet svalnar mot gryningen, och kylan kan ta över. Jag är stavelserna på allas läppar, jag är orden alla hör och ser, jag är tungan som är så brännande svart att den inte längre kan bära några ord. Jag vänder mig om i dvalan, och ser alla trötta ögon riktas mot mig, de som inte sover, aldrig sover, bara vakar och vet och blir svikna av mitt döda hjärta om och om och om igen. Men det gör inget, för mitt hjärta av död hud ska bytas ut. Ett hjärta av sten ska jag få, så behändigt när livet svider, att ingen kan ta sig in, nej aldrig aldrig någonsin ska de få ta sig in igen. De som skrek till mig i mina drömmar, de som plågade mig i mina tankar, inifrån och ut kommer smärtan, inte åt andra hållet. Ja, så behändigt med ett hjärta av sten, men varför svider det så mot mitt blod?

Av Julia Larsson 17 mar 2005 21:47