I

Jag skrattar när du pratar, för du låter allvarlig på det där sättet som jag inte vill möta och därför skrattar skrattar skrattar jag och hoppas att du ska glömma. Men du glömmer inte, i stället tittar du upp i taket som är mörkt, det är klart att det är mörkt det är kväll och du är fortfarande kvar varför är du fortfarande kvar? Du leker med mina fingrar, dessa döda klumpar av hudceller, håller i dem som om de vore brännande stjärnor. Du kysser dem, kysser dem som för att släcka elden i ditt bröst. I dina ögon finns hav av tårar, och jag vill inte se dig gråta, vill inte att du ska vända dig mot mig med tomma ögonhålor och tomt hjärta när tårarna tagit slut. Jag är ändå bara död hud. Bara bara bara död hud mot din sprakande, bara ett dött hjärta mot ditt bultande.

Av Julia Larsson 16 mar 2005 08:44