Don Juan får dansa med Gudrun

Min vän, i några kort drag ska jag här försöka teckna en retfull sinnesbild. Jag bockar, bedyrar högaktningsfullt, i en fulländad berättelse om en man som fick samtliga kvinnors hjärtan att slå några extra slag. Detta var mannen som fyllde deras dagboksdrömmar när de var unga. Den här mannen avancerade också långt inom de feministiska lägren. Tyvärr dog han plötsligt en dag - då en hastig martyrdöd.

Några av hans försmådda, mycket bedårande och vackra kvinnor, valde att korsfästa sina hjärtans prins. De utförde detta smärtsamt genom att beslå honom med anklagelser som naturligtvis var lögnaktiga. Dessa spikades fast i hans kött. Hämndgirigt talade de illa om honom i samtliga bekantskapskretsar. Detta surrade som bin runt hans huvud. De vackra kvinnorna bestämde sig för en slutlig lösning: "Om de inte fick njuta av honom skulle heller inga annan få vara med honom." Åtminstone inte utan särskilda svårigheter.

Vid den döda mannens begravning smyckade de hans kista med blommor och väldoftande parfym. De svepte den svara kistan med linnedukar, vilka de sovit och gråtit på när de drömde om honom på nätterna. När ensamheten höll på att sluka dem påmindes de om hans varma händer som slöt deras själ. På begravningen var de samstämmiga, men ändå bittert ilskna och på gränsen till självmordskandidater. De förbannade mannen, hotade och fräste till hans efterföljare:

"Samma öde går dig till mötes om du leker med våra känslor."
"Ropen ska skalla."
"Kvinnofrid, kvinnofrid, kvinnofrid."
"Till alla."

För att förstöra hans liv ytterligare planterade de in en mängd falska bevis om honom i de samhälleliga institutioner som omslöt denna man. Till slut liknade hans liv ett enda stort exploderat minfält av misslyckanden.

"Stackarn", sa de besvärjande i kör. "Han kommer aldrig tillbaka". Så grät de ytterligare en skvätt. Försmådda, men ändå lyckliga över hans bortgång. Segern tycktes vara vunnen.

När en av kvinnorna lyfte på kistlocket möttes hon av den fasanfulla upptäckten. Hon, den tröstrikaste och nyfiknaste kvinnan av dem alla, ville se hans ansikte för en sista gång. Istället fann hon att kroppen var borta. Kvinnorna blev mycket arga vid uppsynen av en tom kista. Deras sargade minnen hade plötsligt fått fritt spelrum. Nu skulle minnena plåga dem - återigen. Djupt och skoningslöst. Larmet om mannens fejkade död skar genom de sociala nätverken. Kvinnorna förbannade nu sina egna minnen. Samtidigt sökte de efter ett svar. Svaret lät dröja.

Efter en tid när kvinnorna väl överkommit sina orena känslor i diverse projicerade hämndritualer hade samtliga samlats för en gemensam bal på slottet. Vid den avgörande dansen trädde en främmande gestalt fram ur skuggorna: Mannen. Där stod han i egen hög person. Lagom skymd bakom en marmorpelare. Nu med en mask för ansiktet och en fantasifull svartröd mundering som klädde hans kropp. Musiken och den muntra stämningen bedövade intensiva känsloyttringar. Han var oåtkomlig just nu.

Mannens timida blickar svepte sig över publikhavet i jakt efter den utvalda. Denna afton såg han inget av värde i sina tidigare erövringar, vilka stämde överens med hans nya inre övertygelse. Detta gjorde hans själ rastlös och bekymrad. Hade han kommit till balen förgäves? Var fanns den rätta kvinnan han skulle hämta och förföra? Denna mycket speciella kvinna, vilket han respekterade lika mycket som sin hängivna och rättvisa mor Inez.

Plötsligt, utan att han själv riktigt hunnit bli förvånad, fann han sitt hjärtas avbild - utanför sig själv. Särskilt hon med kritisk blick fångade hans totala passionerade uppmärksamhet. Han tog några steg närmare.

Hon, däremot, flämtade till. Andades tungt. Berördes. Skrattade och skruvade på sig. Fnissade. Det senare måste tillstås vara rätt så ovanligt när det gäller högt uppsatta personer i samhället.

"Får jag lov, Gudrun", frågade han och log.
"Vem är det som frågar", undrade Gudrun.
"Don Juan är mitt namn", svarade han.
"Jag dansar bara med dem som verkligen behöver mig", fortsatte han. "Ingen annan är värd att jämföras med min hjärtas mor Inez".

Det må vara att Don Juans förflutna varit ett enda långt, förträngt, sorgespel. När han denna natt tog feministernas högsta svansförare, Gudrun Schyman, till stranden var det i eldens glöd och under månens välsignelse. Vid stranden fulländades älskogen till ljudet av vågor och vindens brus. Detta fick de mest radikala feministerna att för tillfället minnas hur de begravt sina män i idén om det patriarkala samhälleliga förtrycket.

Don Juan har i rättvisans namn fått mängder av kvinnor att blomma upp genom att ta dem i sin famn, lära dem att lyssna till sitt hjärta och följa kroppens melodi. Han har kunnat locka fram det utomordentligt sköna ur en kvinna, vilket de själva inte var medvetna om. Något som kommer från ett rent andetag, vilket får bladen i skogen att vibrera i ett aldrig avslutande crescendo. Det var därför hans identitet är så full av mysterier.

Slutligen somnade de sent på stranden. På morgonen väcktes de av nyfikna strandbesökare. En såg ut som en politisk journalist. Samtidigt upptäckte hon att Don Juan var borta. Hon grät hejdlöst av lycka och svepte ansiktet i den röda klänningen. Don Juan hade fört henne till det förbjudnas brant, där hon tappade all social kontroll och upptäckte förmågan att flyga högt. För ett ögonblick glömde hon bort makten i att provocera.

När Don förde henne till den farliga branten fick hon veta sanningen. Det var därför hon vågade flyga. Det handlade om hennes hjärtas väsende, vilket måste förbli en personlig hemlighet i vart öra som någonsin fått höra orden. Ordet om det förflutna, om livet, något om värdighet och framtid. Om skydd och tillförsikt.

Om karisma. Nu visste hon hur hon skulle samla kvinnorna: Genom att korsfästa Don Juan. Problemet var bara den politiska journalisten som upptäckte henne på stranden.

Av Peter Soilander 11 mar 2005 12:58