Paris Hilton for president

Lagom till den internationella kvinnodagen vill jag slå ett slag för feminismen. Inte den gamla vanliga, den som är hatisk, hennafärgad och urvattnad, utan den glada och ansvarsfulla. Jag vill utbringa en skål för de kvinnor som tror på jämställdheten. Då menar jag inte de som slåss mot det onda patriarkatet eller de låga kvinnolönerna och som surar för att de inte kan gå hem halvnakna genom parken om natten. Jag talar om tjejer som inte anser sig vara bättre än männen, men inte heller sämre. Kvinnor som tycker att livet är roligt och spännande. Som gör snedsteg och snubblar över gränser. Som går för långt ibland, men ser det som en erfarenhet och inte någonting som har drabbat dem. De som i första hand är människor och i andra hand kvinnor, som inte ser sitt kön som ett tungt ok att bära.

Skulle jag välja en ikon för den nya feminismen skulle jag välja Paris Hilton. En kvinna som gör vad som faller henne in. Kanske någon opponerar sig och säger att det bara beror på alla hennes pappas pengar, men när hade pengar någonting att göra med inställning till livet? En traditionell rikemansdotter är tyst och beskedlig, läser kloka ämnen på universitetet och gifter sig med någon som är passande. Inte Paris. Hon festar och skrattar. Hon slätar av sina kompisar så fort hon kommer åt. Hon klär sig i minimala kreationer, och tittar ett bröst upp över urringningen är det bara att stoppa tillbaka det igen. Hon är inte ens särskilt vacker; kalvig med långa armar och ben och ett för litet huvud som pricken över i. Men det har aldrig hindrat henne. Och pappa Hiltons aktier stiger. Så inte nog med att hon har roligt, hon genererar dessutom pengar till familjeimperiet.

Men när en kvinna har kul dyker det alltid upp någon som ifrågasätter det goda humöret. "Hon är nog olycklig innerst inne", brukar det heta. Som om det fortfarande är opassande för en kvinna att skratta högt. Fina flickor är tysta och ler. Eller gnäller för att ingen har kvoterat in dem i någon bolagsstyrelse. På sin höjd blir de ilskna och hotar med att bilda ett kvinnoparti.

Om det avslöjas att en fin flicka har gjort en amatörporrfilm bör hon säga "Det var min kille som övertalade mig och nu känner jag mig så utnyttjad". Inte göra som Paris, som sa "hoppsan", och sedan skrattade och ryckte på axlarna. Vad hon då gjorde var att inte fly från sitt ansvar. Men att ta ansvar anses lika fult för en kvinna som att fisa högt. Vad vi ser hos Paris är att en glad människa inte är något offer. Inte den som tar ansvar heller. Därför har en endaste Paris Hilton gjort mer för feminismen än hundra Gudrun Schyman.

I höstas skrev Weekly World news om rika tjejer som samlar pengar till Paris Hiltons presidentkandidatur. Då var de 75 stycken, och var och en hade donerat minst en miljon. Dollar, alltså. Vem vet hur mycket de har samlat ihop idag. Men hur ska det gå, tänker de skeptiska. Paris som president! Hon som är så spånig. Till dem säger jag bara: George Bush. Jag hade gärna lagt min röst på Paris. Kunde Ronald Reagan så kan hon.

Så nu när det snart är kvinnodag, lämna banderollerna i garderoben. Ut och njut av att du är kvinna, du som kan. Ni andra kan njuta av att kvinnor finns. Gör som Paris Hilton; live and let live. Låt de gamla sura drakarna bilda sina partier och gegga i sin gamla offervälling. Vi andra skapar våra egna villkor och tar världen med storm.

Av Anna Ekelund 08 mar 2005 13:57