Jordgeting mot flismaskin

Aten i januari, ett halvår efter OS: tredubbla täcken för att hålla den grekiska vintern stången, ångande utandningar i morgonkalla kök, ett dygnslångt elavbrott och därför kalldusch, någon dag med duggregn, en annan med snöfall, blåst, OS-souvenirer som utförsäljs med mellan 30 och 50 procents rabatt, allmän OS-baksmälla, svindyr cappuccino nedanför Akropolis-klippan och greker oändligt trötta på turister.

Å andra sidan: ack så skönt att vandra omkring snudd på ensam i Aristoteles och Platons fotspår utan de lämmeltågsliknande turisthorderna som normalt drösar fram runt de antika utgrävningarna och monumenten, och ack så ljuvligt att slippa souvenirförsäljare bakom var och varannan marmorbyst.
Och ack så rätt att slå sig ner med Gunnar Fredrikssons utmärkta filosofiintroduktion "20 filosofer" i sluttningarna ut från den väldiga Akropolis-klippan de där dagarna det var 15 grader och skönt värmande solstrålar.
Plötsligt bara är jag.
Plötsligt intar jag någon form av arketypiskt hjärntillstånd; den socialdemokratindränkta, stereotypt vanetänkande och lagominställda hjärnan galopperar iväg i underbara fantasier, den målar upp bilder om atenarnas vardagsliv med bröd, ost, oliver och vin, den bildar eggande tankar om hur samtalen gick här i demokratins vagga för drygt 2 400 år sedan, hur invånarna i Aten samlades på torget, agora, för att lyssna till Platons utläggningar och hur skådespelen på Dionysosteatern lockade tusentals människor.
Vid en promenad till den gamla kyrkogården och det intilliggande museet sticker tankarna iväg i vad som kom att bli tiodagarsvistelsens sporrstreck! Jag snudd på har en antik folksamling intill mig när jag vänder mig mot en marmorbyst: Den föreställer två atenare som förefaller inbegripna i en intressant diskussion. Jag stannar, tänker, fantiserar och - lyssnar. Jag hör ett initierat samtal med lyhördhet och ödmjukhet som signum, ett samtal där ingen är förmer än den andra, där man enligt principen tes, antites och syntes söker driva samhället och intellektet framåt.
Alltså, så långt man kan komma från dagens typiskt västerländskt penningstinna ickesamtal där bara BNP, ekonomisk tillväxt, prestige och "jag har inte gjort något fel" är ledorden.
Längre fram på min sjutimmarspromenad denna dag går jag in i en butik med allsköns Bali-inredningsattiraljer och möts av en vänlig ung atenska som gärna och länge pratar engelska, vilket inte är helt vanligt i det än så länge fortsatt halvorientaliska Grekland. Hon säger att många av dagens unga greker mer och mer fjärmas från sin historia och mer och mer tänker i termer av att äga mycket pengar och många prylar. Hon ger intryck av att vara blasé på Europeiska Unionen, på det likriktade tänkandet inom Storeuropa och talar med längtansfull röst och blick om det som var på drachmernas tid.
-- Allt har blivit dyrare sedan euron kom, säger hon uppgivet.
Inhemska dofter från souvlaki och tzatziki retar doft- och smaksinnet, när jag går ut ur affären.
Doften av friterade strips från en internationell snabbmatskedja ytterligare en bit bort retar tankarna. Och stör mig.
Några dagar senare, på väg till flygplatsen för hemresa, får jag och några andra hemvändande skandinaver på flygbussen ta del av en oförglömlig scen: en våldsamt irriterad, OS-baksmällepåverkad och stressad grekisk busschaufför med ett i det trafikinfarktade Aten omöjligt busstidsschema, i diskussion med en stressad kinesisk kvinna med sin far i alltför avlägset släptåg, och därmed försenad.
Kvinnan vill stoppa busschauffören så att hennes far ska hinna med. Då härsknar den på gränsen till hjärtinfarkt irriterade grekiske chauffören till rejält och håller en monolog för den på gränsen till blodstörtning uppjagade kinesiskan.
Den trubbiga och obegripliga grekiskan i ilsket tonfall får mannen att låta som en flismaskin.
Den surrande och lika obegripliga kinesiskan får den ilskna kvinnan att låta som en jordgetingsvärm.
Viljan och kunskapen i engelska är lika med noll från båda sidor; här talar vi Språkförbistring!
Vi medpassagerare förstår ingenting.
Fast ändå förstår vi precis allt; här snackar vi Kulturkrock!
Vi på bussen kan inte annat än le.
När kinesiskan sedan ringer sin till bussen försenade far och ger honom en rejäl utskällning på numer klassisk mobiltelefondecibelnivå, ja, då tvingas vi övriga resenärer bita oss i läppen för att inte bryta ihop.
Lite så är Aten; ett gytter av människor från öst, väst, nord och syd som alla vill ta del av chaufförens antika Aten som håller på att få en överdos av västliga intryck och uttryck.
Kontrasterna blir slående.
Syntesen kan bli tragikomiska skådespel.
I demokratins vagga.
Och i en demokratin ska ju alla få säga sitt.
På kinesiska eller grekiska.


Klas Örnklint

Av Klas Örnklint 07 mar 2005 10:48