Boëthius utopi - en värld utan män?

De tre überdonnorna ska alltså bli vårt eller snarare den kvinnliga befolkningens feministiska alternativ till de övriga feministiska partierna i riksdagen. Partiet behövs, förklarar den ideologiska förtruppen, eftersom feminismen ju har hamnat på "undantag" i den svenska politiska debatten, vilket inte är något bra enligt feministerna. Men, kanske klingar katastrofretoriken lite falskt i det europeiska land som har högst kvinnlig representation i parlamentet 45,5 enligt www.europaportalen.nu/statistik/kvinnoparlament den 30 juni 2004, där alla partier utom ett kallar sig feministiska och där majoriteten av alla politiker i parlamentet skriver under på den feministiska ideologin. Men låt gå, säg att feminismen nu har hamnat på undantag.

Vilka är då dessa tre superhjältinnor som ska rädda oss från patriarkatets lömska tyranni? Vi kan börja med Ebba. Hon är litteraturprofessorn som blev så pass förbannad på sin make Horace Engdahl för att han inte ville låta henne vara med på en omslagsbild till Månadsjournalen 1/98 att hon gick ut i medierna och sade att Svenska Akademin där Horace sitter är präglad av "gubbsjuka" och bara delar ut "fina priser till män". Utöver detta barnsliga utfall och det faktum att hon är en varm anhängare av den sort av könsapartheid som kallas "positiv särbehandling" tycks hon dock vara den mest sansade av de tre.

Den andre av de tre, Gudrun, känner vi ganska väl vid det här laget. Hon avrundade en fantastisk politisk karriär inom Vänsterpartiet - vilken gav partiet konstgjord andning och sköt upp dess död åtskilliga år - med att hoppa av och bli en politisk vilde i riksdagen på skattebetalarnas bekostnad. Gudrun är ett under av motsägelser och frontalkrockade värderingar. Å ena sidan den sorts högavlönade skattesmitare som vänstern brukar rasa mot, å den andra en bekymmerslös förespråkare av straffskatt mot andra människor de av fel kön. Å ena sidan är hon en - av rena ROKS-proportioner våldsam motståndare mot viss dålig pornografi, å andra sidan är hon en av de medverkande i porrboken "Mangrant" Mangrant förlag 2002. Hon gjorde sig även ökänd för det tal där hon jämförde svenska män med talibaner. Gudrun är en intelligent människa men även en populistisk politiker som vänder kappan efter vinden. Just nu blåser en vulgärfeministisk storm fram över landet och sliter både politiker och media med sig, den seglar Gudrun med i som Mary Poppins med sitt paraply.

Den riktigt obehagliga personen i de tres gäng är Maria-Pia. I ETC 3-4/04 beskriver hon Valerie Solanas SCUM Manifest Society For Cutting Up Men som "den mest lysande feministiska bok som kommit ut på svenska i denna tid". Solanas förespråkar i sitt manifest ett utrotande av alla män, utom de som utgör lydiga stödtrupper manliga feminister vilka får leva ännu en tid. I hennes utopi räcker det inte med att få igenom sina rättigheter på demokratisk väg, utan makten i samhället skall tas genom systematiskt dödande av männen känns tankegångarna bekanta?. Hon gjorde själv slag i saken då hon sköt konstnären Andy Warhol, vilken dock överlevde och därefter blev kroniskt rädd för kvinnor. "Mannen är av naturen en blodsugare, en emotionell parasit, och förtjänar därför av moraliska skäl inte att leva" försvarar Solanas sin ståndpunkt. Död åt männen och skam åt likhetsfeministerna som trodde att män och kvinnor kom från samma planet. Det onda patriarkatet är männens skapelse och därför förtjänar de utrotningsdöden.

Maria-Pia gläder sig i sin hyllning av Mein Kampf- imitatören Solanas bok åt att den inte har väckt någon debatt i medierna. Hon behöver nog inte oroa sig, i dagens mediesamhälle är det knappast feministerna som står i skottgluggen, långt därifrån. Feministpartiets grundares tankegångar känns ibland kusligt bekanta. Istället för jämlikhet vill man nu ha hela kakan. Männen förtjänar ju inget annat än att trampas ner. Men ingenting blir någonsin uppnått på Brattströms, Schymans och Boëthius sätt, de trampar bara sönder de framsteg som 1900-talets kvinnosakskämpar uppnådde med sin kamp. Ordet "feminism" blir urholkat och uttorkat, ett torrt skal av demagogi utan tillstymmelse till sakligt innehåll. Resultatet blir att nya rörelser växer fram som en reaktion på feminismen - en antifeministisk motrörelse.

Jag hade själv inte röstat på Hitler om han ställde upp i valet 2006, varför skulle jag då rösta på Boëthius? Jag kan inte se skillnaden, förklara den som kan.

P. S. Jag är ledsen Maja, det blev ännu en artikel om feminism, men i alla fall - grattis allihop på 8 mars! D. S.

Av Martin Ekdahl 07 mar 2005 16:40