Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

19 karameller del 3

Del 3

Medea Sandbladh:
När man uttrycker ett tankeinnehåll i en dikt eller annan text kallar man det för "stil". Det är alltså inte bara den ytliga formen, såsom språk, disposition, tankeinnehåll och framställning som utgör stilen. Man kan säga att en stil är en form eller mall i samspel med-, och i relation till textens innehåll. Balansen här är - i min åsikt - mycket viktig.
Min uppfattning; om Medea disciplinerar de avvikande raderna som spretar iväg från övrigt innehåll, så kommer hon säkert nå långt. Både pragmatik, semantik, disposition och form ett slags sammanfattning av de viktigaste stilistiska begreppen stilnivå och stilvalör underhålls här på ett utomordentligt sätt. Medea har presenterat 3 dikter, som är bland de bästa jag läst av "nya" poeter. De är en njutning att läsa. Dikterna heter: " 02.43 Världen, I åttonde huset och: Mene mene tekel."

Mene mene tekel ufarsin, min anm., dsv Räknad, räknad, vägd, delad, min anm.. Den här dikten tycker jag höjer sig över de andra i ett avseende. Den har flera djup och är nästan "schamansk" i sin framtoning. Agnus deis är en lovsång till lammet som blev slaktat och det kommer ursprungligen ur Johannes döparens vittnesmål om Jesus. "O Guds lamm." Inte helt oväntat tilltalas jag förstås av det här temat, men det förutsätter jag inte att Medea vet om. _wink_ Dikten i helhet lyder://de vägde dig och mätte dig/fann dig i avsaknad av/vad än det nu var/de fann dig utsvulten och misstänkte/- på goda grunder -/att du nosade efter/ deras feta hull/och de hörde ditt skratt om nätterna // varg i veum - agnus deis,/de vill lära dig/ äta gräs/och kolonisera din vildmark/där vita viskningar blommar/bleka som månskenet/i deras krälande mardrömmar//

Stämningen i dikten upprätthålls av de osentimentala, svala teserna, där det ligger en hel vingbredd övertygelse som inte på minsta vis skrivs läsaren på näsan - det står valfritt. Kanske för fritt, tänker jag närmare efter. "Varg i veum" exempelvis symboliserar för mig den fredlöse personen. Det är väsentligt för att förstå diktens budskap, men få av oss tar sig kanske tid till att forska i var uttryck kommer ifrån och betyder, om de inte vet det redan innan. Ibland tjänar man på att inte veckla in/ut sig i sådant som kan upplevas försvårande för den omedelbara läsförståelsen. Bästa dikten är därför objektiv talat "I åttonde huset", snälla: läs den, den är fantastisk!

Nina Grabavac:
För Nina går det inte så bra, den här gången, och det kan ha sin förklaring i att hon bara delgett mig en enda dikt: "Vill vara med dig!" Nina har oturen att trampa iväg över mina mest oemottagliga smaklökar. Den språkliga fantasin i den här dikten är litet för blek och platt, för att orka engagera mig. Det händer inget i dikten som jag finner intresseväckande, temat är också ganska välanvänt, så jag slutar läsa med den diffusa tomhetskänsla som brukar följa på en dikt som inte har gjort något intryck alls, på just mig. Varken i positiv eller negativ mening. Det är inte roligt att behöva meddela något så nedslående - jag beklagar det, Nina! Jag läser däremot hemskt gärna mer av annat material av dig. En enda dikt utgör inget definitivt avseende någonting alls, så heller inte heller ett enda utlåtande.

Johan Åkesson:
"Tillbakablickar En höstvandring i Sverige, En liten dag mitt i allting och: Ingenstans ibland". Så heter Johans bidrag. Även Johan rusar iväg och lämnar en och annan utbrytande onödigt lång rad efter sig. Det känns inte bra. Lyckligtvis förstörs inte dikterna av det, men de tar stryk. _wink_ Bästa dikten är "Ingenstans ibland" och lyder som följer: //jag läser ett av världens mästerverk och lägger ifrån mig två meningar innan slutet, // det här är mitt liv/ ofullständigt .// ständigt på väg/ingenstans. // tomhet/ rödljus // ständigt sökandes,/knytväven inombords.// Först är jag osäker på om "knytväven" är ett oavsiktligt stavfel? Kanske det egentligen skulle ha stått: "knytnäven"? Jag lämnar det osagt, för det kan också handla om en ordlek och som sådan blir den dessutom mer spännande. Det kan alltså vara "tur i oturen", men bra är det. Vilket som.

Att ständigt vara på väg ingenstans, det tror jag många kan identifiera sig med. Hur många gånger är vi inte på väg mot en önskan om att hitta ett mål, snarare än att ha ett? Det ska vara resan som är värd något, inte målet, sägs det. Det är lika sant som det är osant. Man behöver nog båda delarna, annars kommer man sällan någon vart över huvud taget - varken på resa mot ett mål eller finner ett mål - man fastnar och förpuppas, blir något ofullständigt. Det är inte så säkert att puppan spricker, somliga puppor torkar ut och dör och blir ingenting alls. Inför denna kris kan man faktiskt behöva "knytväven" inombords.

Vad som kan te sig märkligt för en utomstående betraktare är att Johan, en berest människa som tycks vara på ständig resande fot, slås av de här reflektionerna - eller också är det en enda naturlig följd av alltihop. Kanske kan själva resandet till slut bli ett tillstånd i sig, en vana, som upplevs som ett stillastående? Jag klurar på det. I "En liten dag" sitter han nämligen och skriver sitt namn i gruset, då är själva Nuet det centrala. Att inte vara någonstans och överallt ändå. Nu. Han sitter bredvid en sjungande hund, och det tycker jag är enastående måleriskt och ackompanjerande. Med en japansk cheerleader, arm i arm, skrattar han karriären, framgången och meningen med livet i ansiktet. Då får bara en sådan sak "mera te" all betydelse. Vad mer behöver man? Ingenting. I alla fall inte nu.

Jeanette Åkerlund:
Jeanette är "Inte längre rädd där varje tanke är en återvändsgränd". Den här dikten är beskriven som vore den en drömsekvens. I mitt tycke börjar dikten först i slutet:// Jag höjde min blick/och såg rakt in i/det jag fruktat mest//. Waow! Det är här det händer något som fångar intresset. Här kommer man rakt in i den centrala händelsen, blir omedelbart involverad och känner sig intresserad. Personligen uppfattar jag inte att den föregående texten tillför dikten någonting som inte i all väsentlighet blir beskrivet en gång till efter det citerade stycket. Den här dikten skulle man, i min åsikt, utan vidare kunna korta ner med två tredjedelar. Även några omformuleringar upplever jag skulle vara önskvärda här, det blir väldigt tjatigt med att dessa "jag" som inleder var och varannan mening; "jag föll, jag höjde, jag plockade, jag fann, jag är, jag irrade, jag slet…" Tyvärr gör detta kompositionen litet enformig och livlös, men det här är detaljer som är lätta att arbeta bort! Jeanette är på rätt väg.

Sarah Reiman:
"Stillhet, Ringar på vattnet, Natt, Ekon, Beröring, och: Höst" Sarah levererar klara bilder, tydliga grubblerier. Det låter kanske motstridigt, men så är en del motstridigt i Sarahs diktning. Tydligast framträder detta i dikten "Beröring" den första jag läser. Där värjer jag mig instinktivt redan mot inledningen: "Jag går längs den stig som bara jag har följt". Jag tänker genast: en stig uppstår som ett resultat av ett regelbundet användande av samma väg mot/från ett bestämt mål. Det framgår inte att berättarjaget själv har trampat upp stigen, endast följt den. Alltså följer hon något som redan finns, men gör ändå anspråk på att bara hon har gått här. Det stämmer inte. Det här är en "latent fallgrop" som gör att dikten förlorar i trovärdighet. Är jag inte övertygad om att det jag läser stämmer, så tappar jag sugen.

I nästa rad får berättarjaget ett överraskande möte. Berättarjaget stannar då och tar sig tid att grunna logiskt över var han kom ifrån, och vart han var på väg, först därefter blir hon skrämd och gömmer sig i snåren. Det låter inte som någon realistisk självbevarelsereflex. Dikten fortsätter på det här sättet, med tveksamma övergångar, inför vilka man får backa tillbaka och föreställa sig "skriva om" skeenden som inte tydliggjorts, för att få det fortsatta händelseförloppet att kännas naturligt. När jag slutar läsa saknar jag dessutom det viktigaste, någon form av kontenta. Den slutsats och/eller sammanfattning som avgör vilken avsikt och betydelse dikten har. Det är synd.

Bästa dikten som Sarah skrivit den här gången är därför "Höst". Den lyder: // Det virvlar utanför mitt fönster/.Virvlar /i rött och guld./Eld. // Jag förpuppas /gång på gång. /En evig process.// Jag tycker att Sarahs styrka ligger i de korta, sammanfattade och ögonblickliga reflektionerna. Här finns en tes, samt att själva formen diktens stam, stramhet och "ordstruktur" medger att läsaren leds in på tankegångar som kan ta vägen vart som helst och få den betydelse som känns viktig för var och en. Den knyter inte strikt an till enbart berättarjagets subjektiva upplevelse av en situation. Dikten har flera dimensioner, en direkt och en tänkbar. Den dikten tyckte jag oerhört mycket om och väljer ut att bevara. Länge.