Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Trappkant

Kanske...

Om jag skrev en sång till dig, skulle du spara den?
Hans röst var torr och kall, halsen full av kväljande tårar.
Om jag skrev en sång till dig, skulle du spara den och lyssna på den? Någon gång? Aldrig? Alltid?
Hans röst skar som sylvassa eggar genom nattens och mina tankars dimmor, högg, slet och skrek för att synas. Jag andades moln av fuktig hetta, vände mig bort från honom för att inte verka oberörd. Vinternatten var klar och torr, dammigt kylig mot våra strupar. Vinden fick honom att hosta, och han böjde sig framåt för att sitta ner. Medan han borstade bort snön från trappsteget kände jag i fickan efter Saken. Oron över att inte finna det jag sökte efter, lyckan då jag kände det sträva föremålet mot mina fingertoppar. Lyckoruset sköljde över mig varje gång jag kände att det fanns där, och det var svårt att slita fingrarna från kappans fickor.

Om jag skrev en dikt till dig, skulle du läsa den? Jag blev medveten om hans röst, vände tillbaka fokus mot honom och släppte för ett ögonblick min hetsiga längtan till att finna Saken.
- Hur ska jag kunna veta det? Du har aldrig gett mig några dikter.
- Men om. Men om jag skulle skriva en dikt. Skulle du läsa den då?
- Ja... Ja, det tror jag väl... Varför frågar du såna saker? Vad spelar det för roll?

Han ryckte på axlarna och tittade ner mot de krossade snöflingorna under hans fötter, ner mot de krossade drömmarna som låg likt ett mjukt splitter runt honom. Han skickade mig ett snabbt ögonkast fyllt av uppgiven hetta och falnad glöd. Jag kände hur mina fingrar automatiskt sökte sig mot fickornas kanter, hur de fann vad de sökte efter i deras djup. Några snabba steg ledde mig till honom, och jag såg hur någon, någon annan än jag som på något sätt funnit sin väg till honom och längtade efter att såra såra såra honom igen så djupt att han inte kunde lämna trappans frusna kant hugga så hårt att det inte gick att rycka ut kniven inte gick att läka såret och med en sista kall blick mot hans varma blickar en sista kall dröm mot hans varma ryckte hon upp det blodiga hjärtat som färgade kappan och världen omkring oss röd ur fickan och lämnade det i hans händer. Såg. Aldrig. Mer. Tillbaka.