Belöna rätt människor rikligt

Nu indikerar modern företagsekonomisk forskning att de som rekryteras till olika arbeten och de som friställs inte bedöms utifrån lämplighet. Det är i stället andra kriterier, som relationer med chefer, andra arbetskamrater och fackligt engagerade som avgör. Denna amatörism har förstärkts av att fackföreningarna i landet länge arbetat för att antalet tjänsteår skall avgöra anställningstryggheten framför kompetensen. Professor Hunter Mabon företagsekonomi vid Stockholms universitet menar att det finns mycket liten korrelation mellan lämplighet eller kompetens och anställning i arbetslivet.

Om det genomsnittliga fotbollslaget skötte sin rekrytering av spelare så uselt skulle laget snart rasa i tabellerna. Att folk finge spela i A-laget enkom för att släkten sitter i styrelsen skulle te sig löjeväckande där - men inte på svensk arbetsmarknad.

Visst dämpar en omständlig byråkrati och ett högt skattetryck de ekonomiska aktiviteterna i Sverige, men dessa faktorer räcker alltså inte för att förklara varför det inte fungerar.

Utöver vänskapskorruptionen lägger sig karriärsamhället med en kader av parasiterande tjänstemän som en våt filt över ekonomin. De tar till sin livsuppgift att förhandla till sig höga arvoden och suga uppmärksamheten till sig arbetslivets organisationer. Fast i många fall skulle det blott märkas i bättre ekonomi om de försvann. De tränger ut duktiga ingenjörer, säljare, arbetare och gruppchefer i produktionen.

Det är därför hög tid att försöka se och belöna de som verkligen utför ett arbete i Sverige. Det duger inte att ursäkta den usla situationen med att det minsann kan vara värre utomlands på sina håll. Det är inget bra argument att det är ännu sämre någon annanstans.

Den legendariske Northcott Parkinssons lag om att cirka 20 procent i en ekonomi verkligen utför ett arbete, gäller än idag och även i Sverige. Resten låtsas jobba, är sjuka, sjuksskrivna, arbetslösa, pensionärer eller helt enkelt orättfärdigt ställda utanför arbetsmarknaden på grund av vänskapskorruption eller dylikt. Parkinssons studier var omfattande och det finns anledning att tro att vi i grunden fungerar likadant här och nu, som i början av 1900-talet när han genomförde studierna.

Så i stället för att göda den apparat av rekryteringskonsulter, som får folk att fjolla med CV:n och genomgå allsköns personlighets- och lämplighetstester, borde de ledande inom näringsliv och andra organisationer helt enkelt praktiskt observera vilka som verkligen utför bra jobb. Detta kräver dock - hemska tanke - närvaro på olika arbetsplatser, vilket av prestigeskäl är omöjligt för en del av de mest proppmätta företagsledningarna. Tänk om de skulle beblanda sig med andra i företagen. De skulle då riskera att profilera sig som helt vanliga människor i grunden och kanske äventyra sina teoretiskt motiverade fantasilöner.

Sedan borde en hel del nyrekrytering ske med en större blandning av tester. Praktiska tester för praktiska jobb och provarbete större utsträckning för så gott som alla typer av jobb. Och så behöver utformningen av platsannonserna tänkas igenom. En del annonser skrämmer bort de rejäla människorna som är beredda att göra ett riktigt jobb, eftersom kraven stämmer bäst överens med stålmannens profil. Men har ni i något avsnitt sett stålmannen som chef för en avdelning med redovisningskonsulter? Eller Dirty Harry Clint Eastwood fjolla sig med ett CV när han skall sluta en deal med sheriffen? Okay, det är extrema exempel, men nagelfarandet av detaljerna i vad du gjort gäller inte för de riktiga essen. Var därför försiktig om någon alltför snabbt halar fram sitt perfekta CV för besiktning. Du som är kandidat kan kontra med "Show Me The Money!" om någon rekryterare skulle börja gräva i myllan av vad du gjort och inte gjort alltför påstridigt. Du är alldeles för bra för att sälja dig för billigt till någon medioker organisation. Du kommer i alla fall att ruttna invärtes i en sådan miljö. Gå vidare med: "You Have To Risk Something To Find Out." till samme rekryterare.

Om vi inte gör något nu, så kommer svenskt arbetsliv att även i fortsättningen missa de riktiga stjärnorna, som går sina egna vägar till egna företag eller till miljöer där verklig prestation - inte förhandlingsspel och tom retorik - premieras.

Slutligen är det som alltid ett bekymmer att så många tillåts verka på heltid som politiker i hela karriärer. Det skall inte vara ett yrke att vara försörjd av andra för att som nu prata om vikten av att andra arbetar. Det är vidare direkt stötande att denna kår av pratglada tyckare premieras med förmåner som väl tilltagna pensioner efter bara ett par mandatperioder i riksdagen. En vettig signal till svenska folket vore att halvera antalet riksdagsledamöter och så långt som möjligt skära ned i onödig offentlig förvaltning. Riksdagen skall ju i någon mening vara en rollmodell eller förebild för hur vi skall agera i samhället. Den nuvarande regeringen behöver nog hjälp utifrån för förmås ens modifiera denna kultur. Socialdemokratin symboliserar mer än någon annan rörelse i landet en svullen politisk sektor och en omfattande byråkrati.

Av Thomas Mattsson 28 feb 2005 23:03