Frisk är en exhibitionist

Jo, men visst har dom rätt. Frisk är en exhibitionist.

Åttondelsfinalerna i Champions Leauge, egonas explosion, är till hälften färdigspelad och å vi vet att Chelseas försvar var tvunget att ramla till slut och begå ett misstag, att Bayern München är väldigt Bayern Müchiska och suger upp tryck, backar hem med sina tio och tråkade ihjäl Arsenals anfallsspel. Vidare vet vi att Crespo inte har någon särskild kvalité. Han är inte särskild snabb, stark, teknisk, bra på skallen eller någon mästerpassare. Men han kan lite allt av detta. Han vet var målet finns. Det vet Carrol och
det vet vi.

Vi vet även att Anders Frisk är en händelsecentrerad person. Ja menar, José Mourinho bangar inte på en filmstjärnekarriär och har huvudrollen i "The ego
has landed" men inget slår Frisk. När Frisk står på Nou Camp är han till slut på en arena stor nog att rymma
hans narcissuspansar. När morgonnyheterna ylar om att Chelsea lämnat in en protest mot att Frisk varit inne i deras omklädningsrum så förvånar det ingen som följt fotboll
noga de senaste 10 åren. Jojo, Rijkaard drar i dementiklubban under presskonferensen så ingen vågar säga emot, men det spelar ingen roll om Frisk varit där eller inte. Ryktet kan lika gärna vara planerat av honom
själv.

För än så länge tar inte Frisk de förhållningssätt till matcher som han gjort i Allsvenskan under åratal där han saboterat matcher. Kanske har UEFA utrustat honom med en hjärnprotes för en domare som "tycker det är roligare
att döma när det händer något om man får bli delaktig" ska inte vara domare. På den internationella nivån har han än så länge tyglat detta men tendenserna börjar nu visa sig och hämningarnas frescomålning krackelera som sönderbänd solariehud, för när detta ego expanderas och lättar kommer inte förtöjningsankaret till Hindenburg hjälpa.
Ett av exemplen hittar man när man tittar på Champions Leauge matchen där han på Olympiastadion visade ut den elegante Mexés och blev träffad i huvudet av ett mynt och började blöda. Frisk kräver då att matchen ska avbrytas och körde där över hela funktionen och idén att ha en fjärdedomare vars uppgift är att rycka in om huvuddomaren av något skäl inte kan fortsätta.

Jag klandrar inte Anders Frisk för att vilja gå in i Barcelonas
omklädningsrum. Bara Iniestas spel är ju sexigt så resten
av karln i duschen är något att lägga mellan limpmackorna.

Matchen då? Jo precis när man tycker att allt från Billy Olsson till Glenn Hysén gnällt sönder Barca och anklagat dom för att inte kunna ha "en plan B" och kunna lösa upp taktiska dubbelknutar så slänger man in Maxi Lopez och gör just detta. Lopez fick alltid stå i River Plates skugga av de övriga talangerna Cavenaghi, Demchelis och den så underbara DAlessandro. Det var inte när dessa sålts Spartak Moskva, Bayern München och Bochum som
Lopez fick kliva fram och på allvar visa sin talang. De bägge målen mot San Lorenzo var sådär vackra
att man letar efter någonstans på nätet att ladda ned dom och spara dom. När Barcelona köpte loss honom var dock hans talang odiskutabel. Barca köper absolut bäst i hela Europa. Spelare som Saviola, Riquelme och Rochemback har blivit bänkade, petade, utlånade och exkommunicerade från Nou Camp. Deras talang då? Så odiskutabla att den som ifrågasätter den får välja på att hängas i nätmaskor eller livstid i Friska Viljor gruvor. Hur långt Lopez kan gå är lika odiskutabelt omöjligt att förutsäga men det är
ointressant just nu för det vackra inom fotbollen är att man kan, personfixeringen till trots, strunta i den enskilde och bara titta på laget, taktiken.

Detta är det paradoxala mysteriet med Barcelona : Hur så dominanta spelare som Deco, Guily. Hur talanger som Saviola inte kan spela ut bättre är något bortom förklaring. Detta är ingenting som Barcelona brottats med just nu.
Det har varit så i tio år. Ett övertydligt exempel på det var när Barca köpte den så dominante Hagi som sedan vittrade bort. För I Barcelona finns, som i så många klubbar, ett arv, en spelstil och supportrarnas destruktiva krav på nostalgiförvaltning. Barcelona ska spela snabbt, direkt och de spelar fortfarande som om planen är så där extra bred. Detta orsakar att individer måste krympa för att systemet ska få överleva. Egon tämjs, kväses och lagarbetets oövervinnerliga formel kritas in på den gröna tavlan vi
kallar plan.

Ibland undrar jag om det är för att Jose Mourinho inte spelat länge själv som gjort att hans personlighet är så där komiskt egocentriskt. När han säger att han "ska försvara det som är mitt" så säger han i själva verket att förra årets Champions Leauge pokal inte är Portos. Den är hans. När han säger att Porto har mer snabbhet, påhittighet och teknik än hans eget ligaledande miljardbygge förråder
han lagarbetets natur. När han i Söndags gjorde tre byten och bad om att få problem så var det en signal tydligare än den som föregår en bergssprängning för till slut rasade klipporna Terry, Gallas och Carvalho. Det var oundvikligt. Mourinho sade även att han inte förlorat två matcher
på raken som tränare och bara det gjorde oddssättarnas Onsdagsefteriddag riktigt enkel.


Själv sitter jag i skrivandets stund och ser på matchen i repris. Man får lust att slänga sig på luren och ringa upp Rijkaard och tacka för igår men då ryser jag ännu mer än vad jag gjorde innan matchen : Egonas drama har en andra akt och minst en av dom ska spela i fler pjäser där spänningen bara kommer att öka. För vad är Champions
League om inte en räddning mitt i veckan och en ursäkt att kunna brassa på lite bra mat och avnjuta Lopez monstruösa krafter till en carpaccio och lite Chianti som värmer i höstmörkret? Eller att fira in våren med en rafflande 5-3-semifinal, en uppvisning i
fotbollspornografi på ett uteställe vid Medis i vårskymningen. Champions Leuage är fotbollens finrum, klubbarnas rotary, best of the best. Gräddan. Den här turneringen har varit som ett europeiskt konstverk:
Tämligen oförändrad och tidlös. Men alltid med denna spänning.


Redan nu kunde man se spänningens oundvikliga tull på Mourinho ty den slår hårt mot redan spända egon:

Mourinho var rasande.

Frisk var hans antagonist.

TerrorTommy var en missförstådd avantgardist.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 24 feb 2005 13:46