Genusvetenskapen på väg mot utopia

Ordet genus betecknar det socialt konstruerade könet. Enligt genusvetarna döljer sig bakom orden "män" och "kvinnor" prägling, fostran, tvång och underordning. Kön är något socialt, skillnaderna mellan kvinnligt och manligt är inte egenskaper vi föds med.

Vid alla universitet och lärosäten ska genusperspektivet beaktas, det vet alla som har läst vid universitet och högskolor. Det står i läroplanerna. Genomslaget för genusvetenskapen och därmed för feminismen har varit enormt.

Genusvetenskapen och feminismen går inte att skilja från varandra, genusvetarna är helt öppna med att de är feminister. Feminismen har genom genusvetenskapen på bred front etablerat sig i den högre utbildningen och därifrån har den letat sig in i samhällets förvaltningar och myndigheter.

I den omdebatterade och kritiserade boken Elitfeminister av Susanna Popova riktades stark kritik mot vad Popova kallade en svensk statsfeminism företrädd av elitfeminister. Samtidigt gavs alldeles nyligen den litterära utopin SCUM Manifesto Society for Cutting Up Men ut på svenska med ett barnsligt och vulgärt förord av Sara Stridsberg.

Genusvetenskapen har sina rötter i det politiskt radikala 1960- och 70-talet, en tid som allmänt vedertaget kan sägas ha varit präglad politiskt av kommunism och socialism och vetenskapligt av postmodernism. Vid samma tid etablerades socialkonstruktivismen som kan sammanfattas med att all kultur och allt samhällsliv är socialt konstruerat och att det inte finns några "sanningar".

Både radikala nyliberaler och genusvetare vill se människan född som ett vitt papper och att människan kan byta identitet över en natt. Det talas vidlyftigt om "flytande identiteter" och "syntetiska människoideal". Normer är enligt en socialkonstruktivist bara socialt konstruerade och är därför något negativt. Att de kan ha en positiv funktion i ett samhälle bortses det från. Men det tilltalar förstås också marknadskrafterna. Ena dagen är kunden Nike och nästa är han Ronald McDonalds. På "marknaden" ska kunden kunna köpa sig en identitet. Identiteten blir alltså något så banalt som en stil - en yta utan innehåll.

Det finns här inte utrymme att fördjupa oss i begreppet identitet. Men min personliga reflektion är att en sådan syn på identiteten är förkastlig. En trygg identitet och jag-styrka utgör alltid basfundamentet i en psykiskt frisk individ.

Tanken på människan född som ett vitt papper utan biologi eller arv och enbart präglad av sin miljö, sin kultur och sitt sociala sammanhang är central inom genusvetenskapen, rimligen därför att genusvetarna är socialkonstruktivister eller till och med radikalkonstruktivister. Under 1980- och 90-talet kom nämligen också radikalkonstruktivisterna upp.

Papperet blir då helt kritvitt. När det gäller manligt och kvinnligt fanns nu bara könet kvar. Penis och vagina, allt annat är genus och socialt konstruerat. I den mest extrema formen anses till och med könet vara konstruerat...

Men en sådan människo- och samhällssyn är nödvändig för att göra det skenbart möjligt att med radikal social ingenjörskonst omforma samhällets individer. Men genusvetare och feminister undviker nogsamt att tala om människoideal. Det är i ett historiskt perspektiv lätt att förstå.

Men om genusvetarna anser att genus, alltså det socialt konstruerade könet är något dåligt då får det väl antas att genusvetenskapens logiska slut är att genus avskaffas och att vi får ett genuslöst samhälle? Men det sägs aldrig öppet i media. Rimligen därför att konceptet dels inte går att "sälja in", och för att något verkligt alternativ till den heterosexuella normen inte är genomtänkt. Men också därför att genus i betydelsen socialt konstruerat kön, om insikten att genusen "Man" och "Kvinna" skulle avskaffas, då skulle omtolkas till något positivt. Det vill säga ordet genus skulle av motståndarna till den radikala förändringen laddas med en positiv innebörd.

Men vad säger genusvetarna? Jag vände mig till två av de mest kända.

Vad ska det nuvarande, alltså den existerande heterosexuella normen ersättas med?

- Om manligt och kvinnligt skulle bli mindre rigida, mindre stereotypa då skulle det bli bättre. Ett idealsamhälle utan genus är en sorts provisorisk utopi, säger en av Sveriges ledande genusforskare, professor Yvonne Hirdman verksam vid centrum för genusstudier på Stockholms Universitet.

Anna Wahl vid Handelshögskolan är öppnare.

Är genusanhängarna på väg att börja förespråka ett genuslöst samhälle? Finns det tankar om utopier?

- Genus är ett analytiskt begrepp inom vetenskapen. Då är det snarare inom feminismen som det kan finnas förespråkare för olika former av utopier. Forskarna jobbar inte med utopier. Det finns inte ett sådant begrepp som går att sammanfatta i en term som till exempel ett genuslöst samhälle. Det är jätteviktigt att skilja på forskning och politik. Forskarna jobbar naturligtvis för att skapa ett samhälle där kvinnors kroppsliga integritet, t ex att slippa bli utsatt för våld och kränkningar och så förstås rättvisa villkor för kvinnor och män, säger Anna Wahl.

Men nog börjar väl ändå utopier att ta form? Queersamhället är väl en sådan?

- Ja visst, queerförespråkarna visar på vägar eller idéer för ett annat samhälle. Om man upplöser kategorierna manligt och kvinnligt då kan man komma bortom det som är nu.

Hur skulle samhället kunna se ut?

- Det finns som sagt inga sådana visioner som är vetenskapligt framtagna, de som finns är då i så fall inom den feministiska litteraturen, t ex författarinnan Gerd Brantenbergs "Egalias döttrar" men den handlar mer om ett "tvärtom-samhälle", där allt är omvänt. Det är inom litteraturen och politiken som i så fall utopierna hör hemma.

Men Anna Wahls ord om att "det är jätteviktigt att skilja på forskning och politik" verkar vara svårt att leva upp till. Docent Tiina Rosenberg, som liksom Yvonne Hirdman är kopplad till centrum för genusstudier vid Stockholms Universitet är en av de statsanställda utopisterna. Hon har skrivit Queerfeministisk agenda där hon förespråkar queerteorin, vilken syftar till att riva ner den normerande heterosexuella strukturen.

På idéhistoriska institutet vid Stockholms Universitet ges kursen Feministiska utopier och vid centrum för genusstudier vid Stockholms Universitet verkar filosofie doktor i socialantropologi Lena Gemzöe. I hennes bok Feminism har hon formulerat en egen feministisk utopi. Lena Gemzöe framför även sina åsikter i artikeln Feminismen har blivit individualistisk. Där menar hon att det är dags att fråga sig vilket samhälle man vill ha om man kallar sig feminist och att det bör föras en framåtlyftande diskussion om utopier.

I samma artikel säger Lena Gemzöe "Vår skojiga uppgift är att berika feminismen med en radikal samhällsvision".

Även det nu genom barnporrskandalen aktuella Dramatiska Institutet är på gång. I "Vad är queer?", professorsföreläsningar på DI, skriftserie Nr2/2OO3, återges i sin helhet Queer Nations Manifest som är nästintill lika fullt av våldspropaganda som SCUM Manifesto.

För en utomstående ter det sig obegripligt att det skattefinansierade Dramatiska Institutet gör en sådan text rumsren. Per Lysander, rektor vid Dramatiska Institutet DI håller inte med.

- Poängen var att öppna ett tankefält för studenterna - inte att rekrytera dem till ideologier. En genomgående fråga var "Vad kan man använda teorier till". I ett traditionellt akademiskt sammanhang skulle en sådan frågeställning inte ha någon större laddning. På en skola, som är ägnad konstnärlig gestaltning är det något mycket mindre självklart och därmed värt både tanke och diskussion. Mötet med Queer-teorierna, också i deras mer extrema formuleringar, hade därmed stark relevans för våra studenter. Jag tror inte att någon uppfattade det som att skolan önskade etablera queer som norm, säger Per Lysander.

Men hjärnforskaren och professorn Annica Dahlström avfärdar helt den radikala synen på könet som socialt konstruerat.

- Jag och många biologer med mig är nog angelägna om att den biologiska människan måste få synas som den grundläggande organismen i det som är en människa. Att bara tala om sociala konstruktioner är för mig som sagan om kejsarens nya kläder, men i detta fall kläder utan kejsare inuti, säger Annica Dahlström.

- Män och kvinnor består ju INTE av två helt separata populationer, om man ser sig omkring finns det machomän till feminina män, på en glidande skala. Likaså finns det starka kvinnor med många manliga drag till kvinnor som är "superkvinnliga" till kropp och mentalitet, likaså med en glidande skala. Många kvinnor har fått maskulina egenskaper, till och med aggressivitet, makthunger och arrogans, trots att de kan föda barn medan många män fått en del kvinnliga egenskaper, alltså sådana som statistiskt påträffas oftast hos kvinnor. Normalfördelningen av intelligens, personlighetsdrag och intressen kan visa att vi troligen har en rätt stor del av befolkningen som ligger i den överlappande delen. Detta gäller då troligen även partnerpreferensen, som ju är inbyggd i hjärnan. Majoriteten av kvinnor är troligen heterosexuella, majoriteten av män lika så, medan den överlappande delen är mer eller mindre bisexuella, säger Annica Dahlström.

På frågan om samhället på ett eller annat sätt kan påverka människor att bli queer eller sakna genus, svarar Annica Dahlström delvis avfärdande.

- Jag tror att det är inom den överlappande gruppen som man finner individer som kan påverkas i ena eller andra riktningen av samhällets inflytande. "Vanliga" heterosexuella individer tror jag inte är mottagliga för denna typ av påverkan.

Arvid Fallström

Intervjuer:
Professor i historia Yvonne Hirdman 22/12 2004
Susanna Popova, journalist vid Svenska Dagbladet 4/1 2005
Annica Dahlström, professor i histologi och neurobiologi vid 7/1 2005
Per Lysander, rektor vid Dramatiska Institutet 7/1 2005
Anna Wahl, docent i företagsekonomi vid Handelshögskolan 12/1-05

Av Arvid Fallström 22 feb 2005 20:28