Det sociala tog mitt barn för nio år sedan

Om din granne misshandlar sina barn eller om ni misstänker det skall du ringa polisen. Polisen skall i sin tur kontakta det sociala, och det sociala skall hjälpa barnen eller rättare sagt familjen. Gör de det?

Så gjordes inte mot mig och min son, vi fick ingen hjälp och jag hade inte misshandlat min son.

"Barn och ungdomsgruppen" på socialbyrån i Vällingby i Stockholm, har ansvaret över alla barn och ungdomar i Hässelby-Vällingby. Sektionschefen Ulf Haag och två socialutredare Yvonne Elkström och Lisa Strååth tog mitt barn för nio år sedan, utan att göra någon utredning.

Jag flyttade till Hässelby Strand i oktober 1995. Min son var sju år och han började i första klass i Maltesholmskolan. I november 1995 bad jag en förälder i min sons klass vara barnvakt åt min son. Jag försov mig på morgonen när jag skulle hämta min son. Då gick denna kvinna till fröken i skolan och talade om det. Denna förälder pratade och klagade mycket, och eftersom jag var nyinflyttad var jag väl hennes nya samtalsämne. Skolpsykologen ringde då det sociala.

I december 1995 ringde det på min dörr. Det var två kvinnor. De sa att de var socialutredare. I en halvtimme satt de i mitt kök. De frågade om jag hade pengar över julen. De gick inte in i min sons rum. Jag hade tre rum och kök. Jag var ordentlig, varken rökte eller drack. Jag hade gjort julfint, skulle iväg och köpa julgran. Min son var i skolan. Sedan kallade utredarna mig till fyra möten på socialbyrån i Vällingby, jan-feb 1996. På ett möte var min son med i ca 15 minuter. Jag sa bara att jag letade efter en barnvakt till min son, så att jag kunde gå ut ibland. Jag hade knappt varit ute på dans på åtta år. Jag hade bara varit hemma och tagit hand om min son.

Så träffade jag en person, han presenterade sig som Ulf Haag, sektionschef på barn och ungdomsgruppen. Han pratade med mig några minuter. Han frågade mig om jag gick med på att flytta till ett utredningshem med min son. Han talade inte om varför. Så jag förstod inte frågan, sa bara nej, då slutade han mötet direkt och gick. Fyra dagar senare, tisdagen den 5 mars 1996, gick de till skolan och tog min lille son, som bara var sju år, på hans fritidshem, med poliser. Jag var på mitt arbete, hade nyligen börjat arbeta på ett beredskapsarbete som städerska efter att ha varit hemma på grund av en olycka. Jag hade planer att byta till hemtjänst igen, har gått utbildning till undersköterska.
Sektionschefen skrev ett intyg att anledningen till att de tog min son var att jag skulle vara paranoid och psykotisk och farlig för min sons utveckling. Han hade sett mig några minuter i ett rum. Jag hade inte varit hos någon läkare någon gång, det fanns inga läkarintyg.

De tog min lille sjuårige son till Hässelby Gårds utredningshem, på aprikosgatan, en grå ful villa som inte finns kvar längre. Där låstes han in. Han fick inte gå till skolan längre. Jag fick komma dit 1,5 timme i veckan. Jag fick inte komma dit och bo med honom. De gav senare bort min son till två främmande människor som gömde honom i fem år.

Jag polisanmälde dem men polisen tog mig inte på allvar. Då lurades jag in i deras system att överklaga det som de så fint kallar för LVU. Först skulle jag då överklaga till socialnämnden. Det är alla politikerna i Vällingby. Nu har de bytt namn till stadsdelsnämnden. Jag kallades till ett rum på socialbyrån, med politiker. De ville se mig i tio minuter sedan bad de mig att gå så avslog de min överklagan. Socialutredarna hade då skrivit falska, lögnaktiga tjänsteutlåtanden om mig och min son och givit till politikerna. De bad inte om att få se läkarintyg.

För att fatta mig kort, socialchefen och socialutredarna,på barn och ungdomsgruppen i Vällingby 1996 stal mitt barn.

Min son och jag har inte haft brev- eller telefonkontakt under nio år. Ingen från myndigheterna har ringt mig under nio år. De bara tog honom och gav bort honom. Politikerna i socialnämnden, länsrätten, kammarrätten, osv hjälpte det sociala. Det socialas advokat behövde inte visa bevis för något av det de påstod, inte läkarintyg, ingenting. De träffade inte min son. Ingen av dem som bestämmer har någonsin träffat min son. De enda som har sett honom är de två som har honom.

Jag slutade på mitt arbete. Jag blev svårt chockad, vettskrämd. Efter några månader började jag få hemska panikanfall, läkare skrev ut lugnande medicin åt mig. Jag blev handlingsförlamad. Slutade att träna, slutade att se på TV, slutade lyssna på musik, jag ändrade mitt sätt att leva. Jag fick inte se min son från mars 1996, tre timmar 1997 med socialsekreterare, några minuter 1998, en timme 2000, inget mer.

Jag har mist den viktigaste tiden med mitt barn. Det går inte att polisanmäla dem. De arbetar kvar fortfarande.

Min son var sju år när han försvann, han är nu sexton år. Den dyrbara tid som har gått förlorad får jag aldrig igen. Jag känner sorg. Mitt liv kommer aldrig att bli detsamma som det var innan jag råkade ut för detta. Jag är inte trygg längre. Det känns förnedrande.

Jag miste i samma stund, våren 1996, vår lägenhet. Jag hade bara ringt på grannarnas dörrar och sagt att skolpsykologen hade sagt att en anonym granne hade sagt något till henne och att det sociala hade tagit min son. Då sa en granne att det skiter hon i och så drog hon igen sin dörr. Hon och en annan granne skrev sedan till stockholmshem att jag hade anklagat dem för att det sociala hade tagit mitt barn och att jag därför trackasserade dom. Jag fick hem en varning från hyresvärden och om jag ringde på deras dörr igen skulle jag bli vräkt. Jag trodde då att min son skulle komma hem igen, grannarna hade barn i samma ålder som min son, jag ville vara vän med dem, det skulle inte vara bra för barnen om vi inte var vänner. Jag ringde på igen för att fråga om deras konstiga brev, de drog igen dörren igen skrev så till stockholmshem ännu en gång. Jag blev vräkt. Jag överklagade till hyresnämnden, men när det var dags för mötet med dem, låg jag hemma i sängen, helt förvirrad över att min son var borta. Jag bara lät det vara, så miste jag vår fina trea.

Sektionschefen U.Haag hade fått veta genom post från hyresvärden att jag hade blivit vräkt. Han frågade mig inte vad som hade hänt, han sa bara att om jag förlorade i hyresnämnden skulle jag inte få någon försökslägenhet. Ingen annan på det sociala hörde av sig till mig. Jag fick ingen hjälp av det sociala att komma till hyresnämnden.

Jag hade kämpat i 18 år för att få denna tre rummare. Jag miste den för att jag ringde på en dörr två gånger och hann inte säga någonting innan människan drog igen dörren. Så enkelt är det att bli vräkt.

Hyresvärdarna bör bli noggrannare innan de vräker ut människor på gatan. Nu idag är jag hemlös men jag bor på ett fint ställe för hemlösa. Här har jag fått mycket hjälp av vänliga människor. Jag har mist min son, vårt hem som var fullt möblerad, alla saker är borta, våran katt Mimmi, akvarium, möss, allt. Har endast några fotoalbum och videofilmer kvar, sådant som ingen vill se. Min son fick inte med sig någonting när de tog honom.

Jag skriver till denna lilla tidning för TV och de större tidningarna är inte intresserade. Jag har inte köpt en tidning på nio år. Myndigheterna har tagit mitt barn och det går inte att anmäla dem, det känns så hemskt, så tungt.
Att dessa människor skall få besluta över familjerna i västerort är för mig en gåta. De är inga bra föredömen själva!

Jag har varit handlingsförlamad i nio år. Jag har fått sämre kondition. Att dag ut och dag in sitta i en ensamhet, i en tystnad. Jag har missat min sons skolgång från första till nionde klass. Jag har inte fått varit med. Vad för glada minnen har jag att dela med min son?

Det blev ingen fotboll, ingen slalom, ingen pingis, ingen tennis, ingen bandy, ingen löpning, ingen simning, inget fiske, ingen sjöscouterna, ingen moppe åt oss var, inga resor, inga kramar, inga besök hos släkt, ingen bad ingen sol, inget skratt...inga vänner.

Läs www.NKMR.org. Bla diskussionsforum, "omhändertagande om barn". NKMR, Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter, till skydd åt familjers rättigheter.

Varenda stadsdelsförvaltning i stockholm håller några barn borta i åratal från sina oskyldiga föräldrar. Varje stadsdelsnämnd är med i detta, dvs alla politiker i stockholm. Socialutredare som hittar på att föräldrarna är psykisk sjuka. De skriver nästan detsamma om oss i sina journaler. Länsrätt kammarrätt träffar oss en gång om året några timmar i ett rum.

De har tagit barn i åratal. Förr var det elaka, rika som tog fattigas barn. När skall det bli ett slut på detta!
Barn i hela landet hålls borta från sina familjer i åratal och ingen räddar dem!

Jag har sagt det till folk i nio år. Flera har lyssnat och förstått och tycker att det är hemskt, men sen så är det dom som glor på mig, vänder ryggen till och börjar att prata med någon annan, börjar att skratta och går sin väg, usch för sådana människor!

Jag kan passa på att tacka dem som har givit mig pengar när jag har varit ute och tiggt. Ni har räddat livet på mig! Jag har kunnat köpa medicin när jag har haft mina panikanfall. De kommer inte så ofta längre.

Ni får blommor av mig!

Av Jeanette Österstål 22 feb 2005 10:47