sourze.se
Artikelbild

Ett blödande, sörjande Libanon

Sourzes Libanonkorrespondent direktrapporterar: "I dag har man kallat till stor demonstration mot regeringen och mot Syriens närvaro i Libanon. I dag - en vecka sedan Libanons förra premiärminister Rafik Hariri mördades."

I dag ska regeringens huvud rulla lovar man på tv. I dag har man kallat till en stor demonstration mot regeringen och mot Syriens närvaro i Libanon. I dag är det en vecka sedan Libanons förra premiärminister Rafik Hariri mördades tillsammans med flera av sina livvakter i vad man tror var en bilbomb. Sedan dess har man haft tre dagar av sorg. I dagarna tre var allt stängt. Barn var hemma från skolan och vuxna från sina jobb. Flera företag som öppnade ansågs respektlösa och fick sina butiker och fönster sönderslagna. Redan timmar efter dådet var många säkra på att Syrien hade ett finger med i spelet.

På tisdags morgon hade många syrier redan flytt Beirut. Studenter och familjer hade rädda packat sina tillhörigheter och lämnat landet På tisdag lunch grillar vi på taket i en släktings hus medan vi hör en svartklädd grupp människor skrika ut sin sorg och ilska nere på gatan. Jag ser ut över mitt älskade Libanon. Bergen snöklädda och havet så blått. Som vanligt och som om inget hänt. Står där mitt i solen som speglar sig i poolen. Blundar och låter en mjuk vind smeka mitt ansikte. Barnen leker. Massan försvinner. Men det ofattbara som har hänt försvinner inte.

Efter lunch åker vi vidare till Hariris magnifika hus. Svartklädda människor överallt. Säkerhetstjänsten spanar på alla. Männen går in mot trädgården ner mot en dörr och vi kvinnor går in genom huvudingången för att gå vidare in till den stora salen med den ringlande kön för att beklaga vår sorg. Jag rabblar min beklagande-ramsa på arabiska där jag står i kön. Om och om igen för att inte få det fel. Min svägerska pekar ut kända kvinnor från tv. Hon pekar och pratar men jag försöker bara ta in det hela. Vi skakar hand och beklagar sorgen. Sätter oss ner, kvinnor i alla hörn grtåer tyst, fler händer skakas. En äldre kvinna brister plötsligt. Gråtandes och skrikandes lyckas hon framföra till de sörjande släktingarna att alla familjer i Beirut har fått ta del av Hariris godhet, att hon kommer att ge sitt liv för honom och att må de som utfört det hela må brinna i evighet. Ingen hindrar henne och de som gråter, gråter nu mera och högt. Vi går efter en stund. Överallt står män och kvinnor och gråter. Förvirrade liksom.

På onsdagen väntar vi in begravningståget som kommer från Quraitem. Vi står i massan och spanar, känner solen värma våra ryggar, får rapporter från dem som sitter hemma vid tv att människor i tusentals följer Hariri till graven. Vi går lite innan kistan kommer. Vill inte bli indragna in i massan. Strosar ner mot moskén där den mycket älskade Hariri ska finna sin sista vila på denna jord. Folk är lugna. Fast arga och ledsna. Stämningen piskas upp när drusernas parti drar förbi. Anti-syrien slogans ropas. Väl nere vid moskén har flera unga män klättrat upp i kranen och byggnadsställningarna. Man ber de via moskéns högtalare att klättra ner. Ingen rör på sig. Man ber de om och om igen. Någon rullar ut en flagga som representerar drusernas socialistparti. Nu tappar man fattningen i moskén. Ingen flagga utom den som representerar Gud ska vaja i denna moské ropar man. Folk buar mot killarna i kranen. Det blir ingen bön om ni inte kommer ner nu, hotar man. Ingen kommer ner då hotet att åka på stryk nu antagligen verkar större än att ramla ner från kranen. En ung man klättrar snabbt upp till de svindlande höjderna, tar bort flaggan och hänger ut ny flagga med Guds namn på och en även en rödvit libanesisk. Folk lugnar sig och adhan kallelsen till bön svävar snart över Beiruts hustak.
När kistan väl kommer blir de som står nära ivriga. Man trängs och försöker komma så nära som möjligt. Vi ser inget av detta där vi står på tryggt avstånd från dessa händelser. Från moskén ber man att folk ska flytta sig från kistan. Om och om igen. Men inget händer. Alla vill nära Rafik Hariris kropp. Då hörs en sprucken röst över massorna. En röst trasig av sorg, en röst så skör men ändock så stark att det skär i mitt hjärta. Rösten ber folk att gå bort från kistan, nej inte ber, den beordrar. Gå bort från min fars kista, gå bort, gå bort, gå bort! Gå bort från graven, vi vill begrava honom, vi vill be, gå bort! Rösten tillhör Baha, Hariris äldste son.

Sedan dess har tusentals människor skakat hand med Hariris sörjande vänner och släktingar. En ocean av tårar har gråtits i Libanon. Frankrikes president Chirac har varit här. Folk har diskuterat teorier om dådet i all oändlighet. Teorien om att regeringen och Syrien är ansvariga är den mest trodda. Vissa tror att det är amerikanerna och vissa Israel. Ingen tror i alla fall att det skulle vara Al Qaida vilket Expressen trumpetade ut. Detta ansågs så skrattretande här i Libanon att man bara fnös och bytte kanal när man sa det på tv. Politiker har utbytt förolämpningar och icke väl dolda hot. Walid Jumblat, ledaren för drusernas socialistparti har öppet anklagat den libanesiska regeringen med Emile Lahoude som president för mordet, för Jumblatts faders mord, för att vara den syriska regeringens marionetter och för att ha satt ett pris på hans eget huvud. Han talar som en man som vet att hans dagar är räknade. Ilskan flödar ur honom. Lahoud tiger som muren och låter inrikesministern Sleiman Frangine tala. Andra politiker följer Jumblatts linje, oppositionen håller ihop och försöker att ha överseende med gammalt groll. Hassan Nasrallah, ledare för Hesbollah manar under sitt tal på shiamuslimernas Ashorafirande till lugn och eftertanke. Han ber alla att komma ihåg det krig som härjade i Libanon och att ingen ska återupprepa misstagen från förr. Shiamuslimerna lyssnar på sina karismatiske ledare och lyfter sina knutna nävar mot himlen i en skrämmande synkroniserad våg.

Historierna om Syriens underrättelsetjänst är både många och otroliga. De finns överallt, hör allt vi säger får jag berättat för mig. Man ser en agent i varenda fruktförsäljare och risken för att vanliga syriska arbetare ska råka illa ut är mycket trolig.

Nu återstår det bara att se vad som kommer hända. Kommer marrionettregering här i Libanon att bli avsatt? Kommer Libanon någonsin att bli av med Syrien? Frågorna är många och lösningar inte enkla. Libanon har ett nytt sår och gamla har rivits upp. Kommer blodet från dessa blandas med nytt? Låt oss hoppas att det inte går så långt. Ni som ber, be en bön för fred i detta vackra land, för att inga fler våldsamheter ska ske och för att ett mer demokratiskt styre ska införas. Ni som inte ber kan ju hålla tummarna.



Om författaren

Författare:
Sandra Gren

Om artikeln

Publicerad: 21 feb 2005 07:45

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: