Michael Jacksons ansikte flagnar sönder

Att skriva om Michael Jackson är inte lätt. Det är ett ansikte som flagnar inte bara i massmedia utan säkert inför honom personligen i de skandaler som kantar hans privata liv. Hans narcissism påminner förresten om min egen. Min egen självupptagenhet. Spegeln är nog den märkligaste uppfinning som orsakat så många vanföreställningar men också gjort mig, och för den delen en hel värld, mer medvetna om sig själva. Ändå kan jag inte förtränga den pseudoupplevelse som finns i konstaterandet att jag aldrig sett min egen självbild. Eller hört mig själv tänka. Kraven som ställs på en själv utifrån omgivningen är inte alltid lätta. Att vara perfekt. Någonstans skulle jag vilja kasta mig i en rosa säng där jag fick dränka mig i omgivningens kärlek och få tröst för alla de sår som ligger och kräver att få sitt. Om ni visste. De hårda och för den delen stickiga såren som ibland gör konstiga utfall. Ja, jag fick också lida, precis som du. Och jag har också gråtit. Trots att jag är man.

På något sätt var det ändå streetdance som attraherade. Drömmen om att på ett coolt och trendigt sätt svinga sig genom lokalen, kasta huvudet bakåt och åt sidorna och vara kommunikativ med både danssteg och höftrullningar. Lusten att leka på scengolvet. Långt bortom det sexuellt anfrätta och störande. Om och om igen. Så cementerades drömmen med Jackie Chan och Chuck Norris - med grabbarna. Snabbt spred sig ryktet att jag kunde sparka högst. Tid spenderas i träningslokaler och naturen i återerövrandet av Spindelmannens sätt att svinga sig i luften. Så tog luften slut. Jag blev 18 år och kom ut på arbetsmarknaden. Lik stålmannen flög jag in i telefonkiosken och bytte om för att snurra runt kring arbetskamrater, arbete, lön och fritid.

När jag var 23 så kom lusten tillbaka. Shotokan Karate för att se till att flickvännen inte blev misshandlad som alla andra. Nej, hon skulle inte behöva vara rädd för grabbar. Ett slag i halsen - poff - då faller vilken muskelstyrka som helst. Där finns inga muskler. Nej, hon skulle aldrig behöva vara rädd. Trygg. Så det blev steg framåt och bakåt, åt sidan och pareringar. På så vis fick våldskonsten plats även hos henne. Så sprack vår relation när jag var 28. Arg på Gud för min personligt sviktande moral. Då bestämde jag mig för att dansa mig genom livet. Glömma allt. Aerobics för att stärka koordinationen och lungorna. Michel Jackson i dansstegen gjorde comeback och Spindelmannen i mig fick plats i luftrörelserna. Jag valde den svarta utstyrseln, mycket för att det var enklast att passa in överallt och vara som en kameleont. Precis som kändisar som leker räv med uppmärksamheten. Jag fick hjälp av en smidig styrka grabbar, som hade lämnat hockeyrören hemma. O, vad osmidiga de gamla avdankade hockeyproffsen var. Som grammofonskivor som gick om och om igen. Samma stil. Samma skämt. Uppgjorda slagsmål efter rinken. Suck.

Idag är Michel Jackson en dålig förebild. Plastikopererad, omtalad för ofredande av barn, vit men ändå svart, fullständigt exponerad och globaliserad, långt före sin tid. Han har konsumerat den amerikanska drömmen flera gånger om. Han har en beundrarskara som tappar besinningen när han kommer i närheten. Gamla flickvänner som tycker att han är elak, manipulativ, kontrollerande och fobisk. Varje främmande nysning är a priori ett dödshot i en globaliserad värld där nolltolerans i det hatiska och rasistiska perspektivet är aningen uppskruvad. Det blir ett svammel utan dess like från åklagarväsendet.

Samtidigt representerar Michael Jackson arbetarklassen som ständigt kämpar för att bli accepterade. De som lär sig hata för att ta sig upp ur skiten. De är utsatta för kontrollpolisens mätningar av hatfulla effekter. Att uttrycka hat inför en polis är som att tända en tändsticka inne i en gasolflaska. Hatet finns där mot regler och strukturer som medborgarna tvingas acceptera. Nolltolerans för att skydda den goda medelklassen. I princip är all hat förbjuden i det offentliga rummet. Den nödvändiga ignoransen och vreden som behövs för att kliva upp ur sängen när rygg, armar och ben värker. Biologerna som ursäktat sig med att kalla det för adrenalin och noradrenalin. Det biologiska perspektivet vilket reducerat de mänskliga emotionerna till effekter i hjärnan. De som skiljer mellan vitt och svart. Morr.

Nåväl, när likhetsfascisterna som verkställer förbudet mot hat - hata då inte - utan le och prata om dig själv. Det funkar.

Eller gör som jag som har en tro som inspirerar till värderingar - bygg relationer. När demokratin brister så att säga. När byråkratin är långsam i att ge - och snabb på att ta igen. När minnet från förintelsens offer glöms bort. Då kan jag inte låta bli att tycka synd om Michael Jackson och om den flämtande demokratin.

Så gick jag upp på Fåfängan, en höjd på Södermalm. Där en gång ryska krigsfångar på 1700-talet byggde en väg och dess ägare flydde undan fordringsägarna till Norge. Försiktigt bad jag. Frivilligt nalkades vi varandra. Plötsligt svarar mig en röst som sveper genom luften: "Visste du att jorden är min? Den tillhör mig". Atmosfärspersonligheten - den helige Ande - gillar inte bitterhet och uttrycker oftast kärlek och är skickligheten själv. Kan allt om historien och framtiden. Där får tragiken en mening. Det är i hennes lovprisande atmosfär som jag dansar, då inför änglar som försöker följa mina läpprörelser. Inför tronen. Helt naken. Utan masker. In i evigheten.

Av Peter Soilander 18 feb 2005 13:51