I morföräldrarnas trädgård

Mormor hade sannolikt gjort pannkakor när tiden tog slut.
Det var alltid pannkakor till frukost på lördagsmorgonarna.
Gryningarna var ordlösa i mina morföräldrars hem, där tystnaden dansade på taket. De var gamla och med åren hade även orden blivit tyngre och kastats överbord, som en onödig barlast som upptäckts efter avfärd av en sträng kapten. De behövde inte ord för att främja varandras existens.

De åt sannolikt i köket. De tuggade i sig små portioner och tittade ut genom köksfönstret mot trädgården. De var bekymrade. Trädgården frös fortfarande efter en iskall vinter. Jorden behöver tid för att värmas och ge. Sedan satt de sannolikt en kort stund, innan morfar gick ut för att hugga ved. Han hade yppat för mormor en gång att elen aldrig kunde ge samma värme, hon hade inte haft hjärta att säga emot.

Det var en tidig lördagsmorgon, det fortfarande iskallt och kyrkoklockorna varnade för ännu en ny dag när jag for. I tre år fanns de alltid där på lördagsmorgonarna. Tiden satt med korslagda ben i mina morföräldras trädgård och betraktade dem, som de betraktade henne. Ibland log de mot varandra igenkännande.

När allt var över, när åldringarna blev trötta och ville vända sig bort och gå, då slöt tiden sina händer. Den var slut, och jag ångrar att jag inte kunde vara med de gamla den där sista lördagen innan de for.

Av Shqiptar Oseku 16 feb 2005 22:44