Grabbighetens sista bastion

Ett klargörande först: Vad som egentligen hände, huruvida det var en våldtäkt eller inte kommer vi kanske aldrig att få veta och är något för rättsväsendet att slutligen avgöra.

Men bortsett från den frågeställningen...

De senaste dagarnas händelser har skakat om Idrottsrörelsen i allmänhet och Ishockey-Sverige i synnerhet när tre elithockeyspelare anklagats för våldtäkt av en flicka. Alltså inte en 21-årig kvinna utan en "flicka". Idrottsrörelsen är fly förbannad och anklagar lirarna för en förråad och förnedrande kvinnosyn och sportkrönikörer snaskar i hockeysex och hur det egentligen går till bakom den så sunda och präktiga ishockeykulissen. De övriga moraliska spörsmålen: att de gått bakom sina fruars/ flickvänners ryggar och att de kanske har skrivit under något kontrakt med sina uppdragsgivare om lämpligt uppförande utanför hockeyrinken har kommit bort när fokuseringen kring händelsen handlat om gangbanget. Gruppsexandet fördöms och är inget som sunda idrottsmän ska ägna sig åt verkar vara den allmänna åsikten. På TV ser vi hur de unga mångmiljonärerna uttalar sig på ett sätt som ju inte kan leda till annat än att de blir hackmat av slipade journalister.

En sorglig syn för många men inte för alla..

Telefoner har gått varma och runkfantasier har fått sig en extra injektion när vi snaskat i oss löpsedlar och hoppats på detaljer i alla artiklar som skrivits. Tre kåta hockeyspelare, varav en ser ut att vara klippt och skuren ur en amerikansk gayporrfilm - Andreas Lilja förstås - har gangbangat i åtta timmar på ett hotellrum i centrala huvudstaden. Aftonbladet publicerade inte enbart ansiktena på "förövarna" redan dag ett utan även deras mått. Inte alla mått naturligtvis, men tillräckligt många för att fantasin skulle få sig en ytterligare skjuts i en viss riktning. Tre stycken av den kalibern, hockeystjärnor och med de fysiska attributen - fatta att många bögar gått upp i spinn! Jag är inget undantag.

Det som unisont fördöms av hela det heterosexuella etablissemanget står högst på önskelistan i ett annat etablissemang. Inte för att vi är några stackars "pojkar" som inte vet vårt eget bästa utan är ett gäng testosterondrivna killar och män som gillar grabbighet och gärna ställer upp på "förråande" övningar. Här kommer grabbighet aldrig att förlora sin relevans och ju mer desto bättre. Skillnaden mellan oss och hockeyspelarna är dock att deras grabbighet blir mer och mer omöjlig i en straight kontext då den bara, i bästa fall, leder till meningsskiljaktigheter om jämställdhet och, i värsta fall, till det vi ser nu. Ishockeyspelare är den sista gruppen av heterosexuella män som värnat den maskulina grabbigheten - dess sista bastion - men nu är det slut. Nu finns det ingenstans där den kan få sitt utlopp förutom bland oss bögar - ofarlig och garanterat desarmerad gentemot kvinnor.

Mitt försynta förslag till den numera så hårt trängda hockeyrörelsen är därför att den i fortsättningen firar alla sina segermatcher på det lokala gaydiscot.

Av Urban Johansson 15 feb 2005 08:27