Vadå, trodde Lagrell och pojkarna det var allvar?

Freddie målar igen, Rosenberg rätar ut frågetecken efter frågetecken om hans Potiental, Isaksson visar att han är bra och kommer bara bli bättre. I honom finns en jämnhet
jag faktiskt inte sett i en svensk målvakt sedan Hellström och visst syns det så tydligt att Svensson och Östlund blev proffs i utlandet för sent eftersom begreppet "ett-tillslag" inte finns i deras vokabulär. Edman och Linderoth lirar säkert och vågar lite. På "justefrontain" intet nytt.

Men vadå trodde Lagrell och pojkarna det var allvar?

Måste man vara 19, Allsvensk skyttekung för att ta sig in i landslaget? När den allsvenska titanen Häcken bidrar med Teddy Lucic så är det något som för tankarna till de spelare som den klubben producerat de senaste åren. Källström, Hysén, Alvarado... men Lucic? Hans utträde från högerbackspositionen trodde jag var ett utträde ur landslaget och visst kan man få vikariera igen, men vet Lagrell vem Blackburns Nils-Eric Johansson är? Johansson spelar inte alltid ordinarie i Blackburn men har en talang att förvalta och landslagsspel kan skapa förtroende i klubblag, mera spel. En positiv spiral. Brommapojkarna, AIK och Bayern Munchen är nämligen lite Harvard- och Yale-stämpel om man är försvarare men för att det ska få funka så måste man få tid. En annan Bayern München-back med rutin från Tyska ligan heter Patrik Andersson och hans inskolning började runt 20-års åldern. Johansson är 25.
Tiden börjar rinna ut.

En vänskapslandskamp som gårdagens gäller inget mycket mer än lite nationalnarcissism och är det verkligen vettigt att försöka spela med sin startelva? Visst behövs det samspel men på planen i går stod nio spelare som redan är samspelta. Spelet i EM hade ju inte organisatoriska brister direkt förutom att vi i sextio minuter inte kunde packa ihop 98 kg danskt Grave-bacon och då är det väl inte orimligt att prova nytt blod. Sverige har precis hälften
av mängden talanger som Holland har. Tro mig.

Det är alltså inte så att man ska spela sin startelva och ta in lite nya. Man spelar startelvan eller 11 färskingar
som man ger en åtta timmars videoband och pedagogik när de vandrar av planen efter 5-0. Just i Sverige har vi väldigt lite ungdomsvänliga tränare.

Anders Linderoth är dock lite av ett undantag som gjort sig lite till av en specialist på att renovera gamla ungdomsproffs som flyttat hem. Borta är tiderna då Cratz med guld säkrat inte kunde spela en endaste yngling i den betydelselösa, sista matchen mot Sundsvall.

Innan de befintliga reglerna som EU godkände, som ger moderklubbar andelar på vidareförsäljning, kunde storklubbar snappa upp i stort sett allt ovan pubertet och unga svenskar flyttade utomlands. Flera misslyckades, fick odräglig tillvaro men vad gjorde SvFF? Jo i ren protest så förvandlade man sig från en sportorganisation till ett fackförbund och bojkottade ungdomsspelare som svikt sina moderklubbar. Man hänvisade till att man inte hade råd
att följa alla ungdomsproffs och med tanke på att det var fråga om tjugo stycken i de väsentliga ligorna 2001 så kan man förstå det, men det rimmar illa med de 600 miljoner man fått av bolaget ISPR.

Ett landslag kan inte jämföras med ett klubblag men vad vi kan göra är att titta på andra länder. Holland har visserligen dubbla befolkningen men en mycket bra liga som rent tekniskt och taktiskt är bättre och mer givande för publik och spelare än den Danska. Där är det inte ovanligt att man låter ynglingar debutera tidigt och få rutin i såväl klubb som landslag. Robben, Van De Vaart, Sneider, Hofland debuterade alla innan 20 och de flesta runt 18 i landslaget. "Jaaaamendomharju Ajax och PSV å dom lägger ju massa pengar på talangutveckling."

Jaaa? See what I mean?

Tro mig. Det kan nämligen sluta lite illa om man håller hårt i en grupp eller en generation som spelat riktigt bra i en turnering. Man kan tvingas till nödbyte och plocka fram trötta 26 åringar med ingen framtid i ett landslag.

Man kan sluta upp som Frankrike som måste slå långa bollar på Bengt Thierry.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 10 feb 2005 09:39