Oskuldens tid är förbi

Jag har försökt stålsätta mig. Jag har försökt vänja mig vid tanken på att det kanske aldrig kommer bli. Då och då känner jag mig till och med stolt. Stolt över min passiva revolt mot kvällstidningsrubrikernas lockande och pockande in i en värld av frånvarande närhet. Fast jag vill ju egentligen vara med. Men inte så. Och förresten kan jag egentligen inte känna mig stolt över något som jag inte har påverkat själv. Det är inte min förtjänst att det blev så här. Det kan det inte vara. Jag skulle ju ha tre barn vid det här laget. Vart tog de vägen? De försvann i en hetsvärld av namnlösa kön och snabba kickar där intimitet och ärlighet är okända småheter. De försvann i rädslan för den som inte vågar låtsas. Som inte kan låtsas. Varför känner jag då skuld? Kanske därför att det blir svårare för varje dag. Svårare att stå emot. Jag vill också ge mig hän. Men inte så. Ibland undrar jag hur länge jag skall orka bekräfta mig själv. Tänk om jag till sist kommer på hur man skall foga sig. Kommer jag då att göra det? Att vara oskuld är att känna skuld. Jag skjuter den ifrån mig, men den framträder lika starkt varje gång en löpsedel talar om att jag inte finns. Att alla hela tiden har tillgång. Jag vill vara stolt över vad jag är, men det går inte för sig. Om man är oskuld skall man åtminstone ha vett att känna sig underlägsen. För sexkapitalisterna förhåller sig medömkande eller inte alls. Jag vill inte ha medömkan. Jag vill bara ha en relation av ömsesidig respekt, kärlek och attraktion. Helst innan jag blir 33. Men går det inte så går det inte.

Måste det finnas bara en enda smal dörr? Måste man lägga sin hjärna på drejskivan? Så länge tillräckligt många kräver det måste det vara så. Det finns ändå tillräckligt många som har ett enda mål. Och då gäller det att spela med. Ja, jag får skylla mig själv. För jag kan inte spela med. Och mitt mål är inte samma. Vad är bekräftelse om den bara är ett medel?

Min bild av kärlek är skev. Antingen skall det vara så som det medieras och då vill jag inte vara med. Eller så är jag totalt blind för hur det verkligen är och då förstår jag ingenting. För får jag inte plats i den värld som jag önskar fast jag står mitt i den är det något som är fel. Och jag vill naturligtvis inte att det skall vara jag.

Av David Berg 10 feb 2005 20:54