Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Du kan inte

du dricker ditt kaffe sakta
rör ibland med teskeden
klingar den mot porslinets kant

jag säger ingenting

om du kunde se
bakom mitt pannben
hur synapserna
klickar
av avsky

om du kunde höra
hur mitt hjärta trummat
långa nätter utan
andetag
i en beige
manchesterfåtölj

om du kunde veta
att jag helst
skulle vilja hälla kaffet
i ditt knä och sen
släppa allt du rivit loss
i en trasslig hög
på bordet

om du kunde
om så bara för en sekund
om

men det kan du inte

så jag reser mig
borrar naglarna mot handflatan

möter din blick
letar en sista gång
som för att övertyga
mig själv

går sedan ut i duggregnet
alltid detta duggregn
underligt