Persson vinnare i eftersvallet av flodvågen

Sossernas medietaktik lyckas var enda gång. Scenariot består av tre akter: Först seglar molnen upp på horisonten. Regeringen håller knäpptyst och förberedar försvaret innan den tvingas fram på manegen efter att oppositionen redan blottlagd sig med opportunistiska uttalanden eller efter att trycket blivit för stort. Sedan används med fasansfull skicklighet de klassiska retoriska greppen en makthavare i position kan ta till: Bortförklaring genom att skylla på andra och avledning genom kommitté. Til slut står de anhöriga, de så kallade medborgarna, ett gäng kuvade utredare och en tafatt opposition där med hundhuvudet. Även om man kan tycka att regeringen i sak hade fel, så har dess position forstärkts genom att belackarna hade en för dålig sak. Sossetaktiken innebär att man båda är ansvarig och kritisk dvs närvarande på båda planhalvorna samtidigt.

Först sanningen i all sin enkelhet: Ingen regering i världen kan agera snabbt och kraftfullt nog när tusentals av de sina dör på den andra sidan av klotet oavsett kompetens, krisberedskap och planering. I början klarade Reinfelt & co att hålla läpparna knäppta när en mikrofon vistades inom synhåll men sen sprack det. Men svenskarna lever i den mycket naiva tron att folkhemmet och tryggheten skall rädda dem själva när de väljer att resa utomlands och medvetet? ta en paus från alla dessa skydd. Regeringen vet naturligtvis att så är fallet är de borgerliga lika välinformerade? och denna illusion er en viktig del i sossarnas politiska plattform helt enkelt. De kan därför inte polemisera emot detta trygghetsberoende, kalla folk svaga eller mana til religionens läkande styrka. Dessutom är inte kritiken mot ett för sent agerande särskilt trovärdig. Inför det obegripliga tas de flesta på sängen. Inte ens Expressen hade katastrofreportage förrän ett par dagar efteråt. Räddningsmarodörer och stuntsamariter tjatar alltid och domedagsbudskap strömmar dagligen in så att "9-11-katastrofer" inte kan förvarnas i bruset.

Ett fiskdiagram finns möjligen på papper i en låda nånstans men Sveriges paranoida ordning med konkurrerande självständiga myndigheter, enskilda ministrars inkompetens och en allmänt arrogant och orealistisk tro på byråkrati, system och planering sedan Oxenstierna gjorde att det bidde som det bidde. Och kammartjänarna skyr Persson av goda skäl. Lidandet blir villrådigt, publikt och aggressivt då folk inte har traditionellt välbeprövade sätt att söka tröst när det meningslöst onda drabbar. Man skriker ut sin smärta mot statsrådet i stället för mot högre makter. Och kommunerna upprättar stödgrupper men är förvånade att ingen söker stöd där.

En sevärd film var "Socialismen eller döden!". Det handler om en liktransport på Cuba. Ingen inom systemet hade planerat för hantering av likkistor. Döden er tabu i ateistiske samhällen. Det har gått så långt att Persson och Ohly har större prästpondus än ärkebiskopen. Ohlys agerande tillhör de mer lyckade och trovärdiga engagemangen även om man har rätt att misstänka att munnkorgen är del av den färska överenskommelsen med Göran Persson. Kommunisten och kungen får fram rätta spontana empatin till skillnad från alla de där emellan.

Regeringen vet också att man inte kan underkänna hela myndigheter på rak arm då det underminerar myten om ett välorganiserad sosseri. Men Cicero visar vägen ur råttfällan: kejsaren kan skylla ifrån sig och rikta uppmärksamheten mot en hel bråte objekt som står lägligt till för hugg : enskilda personer, teatern, på julens placering i almenackan, på faxmaskinen, på thailänderna, på dåliga rutiner. Det spelar ingen roll så länge mediakören hakar på. Och det gör den. Såg ni inte "Wag the Dog" heromkvällen?

Alla vet att den så kallade medborgarkommissionen inte leder till det minsta dugg, det är en kollektivt passande sorgpornografi - ursäkta ordkonstruktionen. Spar mej för det proletära uttrycket sorgarbete. Men hela poängen är att den er tillåten inom systemet. Göran Perssons konfrontation med KU är också del av den dramaturgiska avlåten. Konstitutionen och den politiska traditionen får ta sin del av skulden för att dessa politiska grepp är tandlösa. Den här hovrättspresidenten Hirschfelts första uppträdande i rutan garaterar att han redan är innförstådd med att bara svada kommer att accepteras från hans kommission. Makten har talat, makten har följt ritualen och makten har tryckt på de rätta knapparna. Kritisera systemet efteråt men inte maktinnehavaren i nuläget. De som hittills har kallats till kommissionen och förtjänstfullt nog vägrat eller de som känner sig kallade och har pondus att framföra befogat systemkritik, är heligt förpliktade att göra så när tilfället ges. Man tänker på Bildt i första hand då karln veterligen har skarpsyn till att ställa diagnosen och formulera sig. Inga TV8-middagar i ämnet tack.

Kungens agerande kan inte kritiseras för annat än att det också går Perssons ärende. HSB "Han som bestämmer" Göran Persson kan nu stå respektfullt i bakgrunden och göra sin beskärda del av bikten alldeles gratis medan hans majestät frontar folket. En president hade exponerats ofiltrerad och varje jota sömfarits. Kungen är det statsbärande partiets bästa vän.

I extrema lägen medger elektoratet makthavarna stor tabbkvot och utökade befogenheter. I värsta fall får Persson slänga ut Freivalds men bara om trycket blir för stort. Sannolikt väljer han ett passande läge senare när det behövs en ny blixtavledning eller ett bondoffer. Statsministern, personligen, har inte gjort något så arvsyndigt som att sno åt sig varken Toblerone eller Strandvägslägenheter. Han slapp undan med godset i Sörmland och kommer skickligt att manövrera undan här också.

Läxan för de så kallade borgliga blir ännu en gång: Håll tyst när ni ej har något tungt att komma med, vilket är mer ofta än sällan. Skall man attackera i underläge, gäller stenhårda krav på obestridliga fakta, lyhördhet och ödmjukhet i framförande, ett ädelt syfte och kirurgisk precision i attacken. Reinfelt och andra har givetvis rätt i att kejsaren är naken, men nu är inte tidpunkten att artikulera en pedagogisk svår frontalattack på hela j..la sosseborgen.

Persson står tungt på vågen. Asienkatastrofen belyser det borgerliga dilemmat: Man kan inte både vilja ha folkhemmet kvar och kritisera det. Det är bara visionär och ihållig systemkritik som biter i långa loppet. Möjligen kan ett avslöjande av kolossen och illusionen ta avstamp från det inträffade, men då med myndig fingertoppskänsla värdig en statsman. Sådant virke syns inte till på den kanten.

Av Elling Disen 16 jan 2005 22:27