Vi har ingen Gud att ödlsa vår frustration på

Prästerna är för länge sedan avpolleterade. Och kungen är ju en lysande stjärna numera. Laila verkar ha gjort en two-step åt sidan. Kvarstår alltså: statsministern.

Jag har skrivit en hel del om Tsunami-katastrofen och håller också med i kritiken om ett senfärdigt agerande. Och ja, bilden av en sengångare som sitter på ett strå och blinkar överraskat med ena ögat känns som en passande beskriving.

Men även om ett snabbare ingripande hade gett ansvariga en guldstjärna, hade det inte räddat flera liv. Statsministern och Laila Freivalds hade inget med jordens bottenplattorna som började skälva och gnaga mot varandra att göra.

Vad däremot tydligt visat sig vara en kvarnsten runt våra politikers halsar är en byråkratisk apparat som inte riktigt fungerar i skarpa lägen. Och även den omständliga lagapparat som nu drabbar anhöriga i spåren av Tsunamin visar hur viktigt det är med flexibilitet och lyhördhet i en krissituation. Där har ju i varje fall Bodström tänkt lite långsiktigt och med full fart framåt börjat jobba med undantagslagar.

Det svåra måste vara att inte fastna vid vad som är gängse standard i vissa lägen, att våga gå runt vissa hinder och att så att säga: våga ta saken i egna händer. T ex telefonen. Den hade båda Laila och Göran kunnat lyfta bra mycket tidigare. Vi är väl ett av de mest telefontäta landen på denna jord. Dessutom hade ju även en liten pling till typ Lottie Knutsson på Fritidsresor eller någon annan inte varit helt fel.

Man: läs Göran Persson, säger att UD har hand om sådana här frågor. Men i ett krisläge som denna katastrof har utgjort bär väl alla en del av ansvaret. Om det nu hade varit en invasion det varit fråga om:

Ett gäng galna poliser från Danmark löper amok och invaderar ett köpcentrum i Malmö. Flera hundra svenskar förmodade omkomna. Och det kommer ingen reaktion från regeringen på ett och ett halvt dygn. I efterhand när klagomålen droppar in om senfärdigt agerande säger statsministern att det är försvarsministern som har hand om det och hon säger att det några tjänstemän som borde bla, bla, bla och sen var det något fax som råkade åka ner i papperskorgen och oj då, dom på hennes ministeriet hade ju ändå inte kunnat kontakta statsministern själva, dom satt ju bara i växeln, fast, nja statsministern hade ju förstås själv sett det på Sky News förstås…

Vad denna katastrof i första hand har visat är nog hur myndigheter bemöter vanliga människor. Oförmågan. Glappet. Om att våga tänka själv. Våga handla själv. Att ha lite mer fantasi och leva sig in i. Att veta när det är dags att lägga sig av med titlarna och gradbeteckningar. När det är dags att bryta reglerna. Just så som kungen hade klokheten att göra.

Det är kanske inte så man styr ett land, men det är i varje fall så man får sitt folks förtroende.

Av Anna Drangel 13 jan 2005 14:31