Oktoberbarn

Det var en klar oktoberdag men jag viste där jag kröp fram i potatislandet att snart skulle mörkret krypa närmare det lilla torpet i skogen och fotogenlampans ljus var uruselt läsljus. Kylan började tränga in i de hundraårsgamla väggstockarna. Det var defenitivt höst.

Värst var det dock med potatisen. Den var nämligen kvar i jorden. Allt annat hade vi fått prioritera under den varma årstiden. Vinterbona stugans enda rum, såga upp veden för vintern, fylla på med oljefat. Vägen var bara sommarväg och vid snö kan man inte frakta stora tunga saker hit upp.
I två dagar hade vi kämpat i åkern nu, potatisen måste upp före frosten.

Då känner jag de första tecknen på att Du är på väg. Jag kryper klumpigt fram i potatisåkern, följd av hela kalkonflocken och några av hönsen,och tar tiden mellan värkarna. Det kommer att dröja ett bra tag ännu.

Jag kommer att tänka på att det var flera dagar sedan vi hade varmt tvättvatten och att jag efter två dygn i åkern måste vara lerig från topp till tå. Jag säger till min käre som går före med hackan att han ska sätta den stora vattengrytan på oljekaminen. När vi gör det brukar vi ha varmvatten i flera dagar. Vi stretar vidare men mina raster blir tätare. Det börjar pirra av förväntning och kanske lite rädsla inom mig. Men jag har ju fött barn hemma förut.
Den gången hade vi förstås el och vatten men för bara 100 år sedan födde alla svenska kvinnor barn lika primitivt som jag nu. Nå det ger sig väl.

När mörkret kommer smygande har vi bara två fåror kvar men då känner jag att vi bör ge upp. Väl inne i stugan hämtar maken den stora plastbaljan, ställer den mitt på golvet vi brukar stå ute annars och börjar kärleksfullt tvätta mig uppifrån och ner. Håret först och sedan resten. Han spolar av vattnet med ljummet vatten ur vatten kannan och det känns himmelskt.

Då går vattnet,och vi börjar ana att Du nog snart är hos oss. Vi försöker dra oss till minnes hur det var när din syster föddes henne du aldrig fick möta men tiden har gått och lite annorlunda är det väl alltid. Sängen bäddas ren och min trogne labrador Lorry, som jag ärvt av min lilla dotter, kryper under den på sin vanliga plats och somnar.

Steril miljö här? Småmössen kilar öppet över golvet och kaninen är inte rumsren för att inte tala om geten. Docka, som bor i farstun med sin killing. De SKA bo därute i fähuset med hönsen och kalkonerna var det tänkt men eftersom den unge bocken är en getternas Hundini så har det fått flytta in i farstun. De ska ändå säljas i höst. Jag klarade aldrig att mjölka Docka som det var tänkt även om min käre hade kungligt roligt medan jag försökte. Utbrytargangstern visar sig också växa upp till en riktig hulligan som jagade mig runt stugan med sikte på min stora mage. Då han var snabbare än jag slutade det alltid med att jag snabbt fick vända baken till när han stångades.
Ytterligare en källa till opassande munterhet hos min käre.

Vi ringer till den modiga barnmorska som tveksamt ändå till slut åtagit sig att komma hem till oss när det var dags och förvarnar. Jag litar på min käre i vått och torrt men undantar hans sykonst. I alla fall på just den platsen av kroppen.

På efternatten kommer barnmorskan infarande, kör ut geten och kaninen samt plockar fram en stor ficklampa. Hon och min käre tar plats i var sin fåtölj invid sängen.
Den älskades händer håller ett stadigt tag i mina hela den långa natten. Jag känner att jag är i trygga händer.
Och i gryningen kom Du så: Min underbare lille kille.

Min käre badade dig och Lorry kröp sömnigt fram ifrån sin plats under sängen. Barnmorskan tittade ogillande på honom, men skadan var ju redan skedd.

Två timmar senare har både barnmorskan och min käre åkt i väg. Av naturliga skäl har han inte vågat lämna stugan i ödemarken den senaste veckan. Allting annat har fått stå stilla i väntan på Dig. Nu fick jag bekanta mig med Dig i lugn och ro. Så liten men ändå så starka händer. Det stack till i hjärtat: Din syster ville så gärna ha en lillebror medan hon levde.

Då tutade någonting utanför. Slakteribilen som skulle hämta kalkonerna. Typiskt! Vi var tvungna att ta en tidig leverans för vi har ju ingen vinterväg. Det hade jag helt glömt bort i upphetsningen.

Jag får lägga Dig väl inlindad i din stora systers bevarade vagga, den som min käre själv byggt och rosenmålat, och dra på mig stövlarna under nattlinnet.
De är både tunga och svårfångade, de här rackarna och killen som kör bilen är rädd för dem. De bits .

Till slut får jag ett bra tag om den sista.
- Gratta mig säger jag till killen
- Jag har just fått ett barn."
- Å, är det länge sedan, svarar han hövligt.
- Tja, för snart 2 timmar sedan ler jag och ser att killen tror att jag är knäpp.

Det bjuder jag på.

Jag svävar i dag!

Ock kryper ner i sängen igen hos Dig, mitt hjärta. För att beundra varje lilla detalj hos min vackre lille babypojke.

I år är det 36 år sedan, men det känns som om det vore i går.

Av Sunny Börjesson 12 jan 2005 10:36