Släpp listorna på saknade!

Man frågar sig vad UD och rikspolisstyrelsen håller på med. Allt detta hemlighetsmakeri för att skydda de anhöriga. Dom hävdar sekretess i frågan: Jo, men i denna krissituation borde väl för f-n man kunna vara lite mer flexibel! Hur länge ska folk vara "bekräftat saknade" eller bara "saknade"? När ska arbetsplatser och skolor börja kunna börja diskutera faktiskt omkomna medarbetare och kollegor? Ska man kalla dessa människor saknade tills ID-kommissionens arbete är klart? I typ ett halvår då?
"Jo, han är bekräftat saknad!" Eller "Ja, han tillhör gruppen saknade".

Lena Mellin skriver idag tisdag i AB om att det är obegripligt att man inte släpper listorna. Och, ja, jag kan inte annat än hålla med. Allmänheten har visat sig vara båda snabbare och mera klartänkt i denna katastrofsituation. Det kanske är dags att dom även får sköta jobbet med att ta reda på vilka som faktiskt är omkomna.

Det låter konstigt när man ser Aktuellts inslag från en skola i Lidingö där läraren står och frågar eleverna: Ni kanske har några saknade anhöriga…? Javisst, dom kanske har några saknade anhöriga - dom kanske till och med har några omkomna anhöriga! När ska vi börja prata om omkomna i katastrofen?

En eloge till kungen som i sitt tal i Stadshuset igår framstod som både en klok och känslig människa. En riktig medmänniska av kött och blod - detta sitt ämbete till trots. Som politiskt obunden kan han i ett sådant här läge klart ha den sammanhållande nationella länk som faktiskt människor behöver i dessa dagar. Kanske beror detta på att han själv har anhöriga som drabbats och att han förlorade sin egen pappa som liten. Hursomhelst behövs det ett ansikte som kan tala i folkets ställe - och nu råkar kungen göra det bättre än både UD och statsministern.

För några nätter sedan drömde jag att jag var på katastrofplatsen i Khao Lak. Jag stod i en lång kö. Jag hade ett långt nummer fastsatt på min tröja. Där framme höll man på med någon sorts registrering och jag fattade inte varför det skulle ta så lång tid. Man skulle ju bara avgöra om man skulle till fängelset eller inte. Jag visste själv att jag skulle till fängelset så jag fattade inte varför dom inte bara skickade mig dit direkt. De andra bakom mig i kön var lika trötta och rastlösa dom med, även om stämningen var ganska god. Men ingen av dom jag pratade med fattade varför det var sån kö och varför dom hade nummer på sig. Jag gick iväg för att köpa lite mat och frukt och bjöd några i kön - dom var mycket tacksamma och var glada att någon orkade ställa frågan om vad dom gjorde där och varför dom hade nummer på sig...

Av Anna Drangel 11 jan 2005 13:04