Vad händer nu då?

Vi hade före Asienkatastrofen upplevt några verkligt traumatiska händelser som tyvärr inte satt några spår i vare sig lagstiftning eller i myndigheternas krisorganisation. Mordet på Olof Palme som till dags dato skandalöst nog är olöst främst till följd av politiskt inblandning i initialskedet och där livvaktsskyddet fortfarande är uselt för våra statsråd; minns bara Anna Lindh och Estoniakatastrofen regeringens beslut: alla omkomna skall tas tas upp, sedan att inga skall tas upp, sedan övertäck fartyget och slutligen beslutet om att inte övertäcka fartyget. Vad gäller Estonia svek politikerna 852 omkomna jämte tusentals anhöriga. Det enda tydligen regeringen lärt sig av Palmemordet och Estoniakatastrofen är att den inte lärt sig något.

Ingen har fått stå till svars för hanteringen av ovannämnda händelser om man inte undantar en särskilt oduglig justitieminister som fick sparken efter några år i samband med Palmemordet.

Ny katastrof. Nytt kaos.

Statsministern och utrikesministern talade inte med varandra förrän över ett dygn efter att båda fått reda på att katastrofen inträffat. Ingen krisorganisation fanns i regeringskansliet, fastän det är där eller hos berört departement , som med nuvarande tokiga organisation, besluten skall tas. Förslag, som framfördes bla efter Estoniakatastrofen, om en mer professionell krisorganisation för liknande händelser, har försvunnit ner i Perssons byrålåda.

Nåväl, det är lätt att angripa regeringen, men oppositionen då? Vad har har den gjort för att inte tidigare misstag skall upprepas? Det ärliga och korrekta svaret är: INGENTING! Media då? Någon som kommer ihåg någon tidning som propagerat för en fungerade krisorganisation? Nähä, tänkte väl det! Inte ens i samband med senaste försvarsbeslutet talades det om någon krisorganisation som kan ersätta krigsmaktens hjälp i händelse av en större katastrof.

Den borgerliga oppositionen fortsätter nu i skuggan av Asienkatastrofen på samma linje som regeringen tidigare intagit när det gäller att utreda vad som hänt och vad som behöver göras. Dvs påstå att de som som är bäst på att utreda ev misstag av regering och myndigheter, samt föreslå förändringar, är politikerna själva eller dessa närstående. Nu föreslår man att en "oberoende utredning" skall utses för att utreda regeringens handläggning av Asienkatastrofen, och vad jag förstår, också ge förslag till en krisorganisation. Carl Bildt och Ingvar Carlson föreslås leda denna. Det är svårt att tänka sig två personer som ur ett opartiskt perspektiv båda som bekant ansvariga för Estoniasveket skulle var mer OLÄMPLIGA att leda en sådan utredning. Den som tror att något väsentligt skulle komma fram, efter sedvanliga politiska kompromisser, med dessa herrar vid rodret, är mer än lovligt naiva.

Regeringen med sina stödtruppspartier föreslår å sin sida att en fd fackpamp, numera chef för Röda Korset och redan engagerad i regeringens utredningsbyråkrati, skall leda den "oberoende utredningen". Det är helt i klass med borgarnas förslag.

Visst skall regeringen och myndigheternas handläggning av Asienkatastrofen utredas. Och visst behöver det skapas en fungerande krisorganisation. Men finns det i hela världen inga andra än svenska politiker eller fd fackpampar, redan knutna till regeringskansliet, som är bäst lämpade att utreda detta? Tillåt mig tvivla. Jag är nästan till stenhård förvissning övertygad om att det finns icke politiskt belastade svenskar med stor erfarenhet av kriser som skulle vara mer lämpade. För att inte tala om all internationell expertis som finns tillgänglig.

Det som nu främst behövs göras är att bygga upp en fungerade professionell krisorganisation som fungerar vare sig utrikesministern går på teatern eller att statsministern tycker att dennes sinnesfrid på annandagen är viktigare än allt annat. Men jag är tveksam om det kommer att ske särskilt snabbt.

Av Lars Nilsson 07 jan 2005 10:15